VERKANSELD
Författare: Louise Boije af Gennäs
Antal sidor: 538
Första stycket: ”Mamma stod i köket i sin ljusblå morgonrock och bryggde doftande kaffe. Pappa kom precis in från en runda på längdskidor i Venaspåret och det ångade om honom där han gick, med röda kinder och smält snö i mössan. Utanför fönstret strålade solen över ett snötäckt Örebro, termometern visade fem minusgrader och hela bilden var som hämtad ur en saga av Elsa Beskow. Själv satt jag vid köksbordet och avslutade min gröt, och nere på golvet lekte Lina med kattungen Esmeralda.”
HANDLING:
Under det senaste året har allt i Saras liv förändrats. Flera av hennes närstående har dött under märkliga omständigheter som omöjligt kan vara en slump, även om myndigheterna vill få henne att tro det.
Sorgen och rädslan håller Sara i ett stadigt grepp, men djupt inom henne spirar en växande kraft: ett okuvligt motstånd. Sara kommer aldrig att ge upp och när hennes motståndare slutligen ger sig till känna kan det bara sluta på ett sätt - med verkanseld.
OMDÖME:
Efter att ha läst ”Blodlokan” och ”Skendöda” har turen äntligen kommit till den avslutande delen i Motståndstriologin ”Verkanseld”. Jag har tyckt att de tidigare delarna har varit väldigt bra, trots vissa uppenbara överdrifter och ologiska situationer och karaktärsbeslut, men nu verkar detta ha kommit till något slags crescendo. Det är förvisso fortsatt spännande och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte satt som på nålar från första till sista sidan. Det är definitionen av nervkittlande. Handlingen svänger hit och dit, fakta blandas med fiktion, vänner med fiender och ingenting är var det verkar. En ung kvinnas kamp mot en övermäktighet kommer till sin kulmen och det är nästan så man själv blir lite paranoid. Jag får lite samma vibbar som i senaste Bond-filmen ”Spectre”, där det kommer fram att en hemlig organisation har sitt styrande finger med precis överallt. Det är lättläst och välskrivet och trots flertalet överdrifter och ologiska situationer är jag i grund och botten imponerad hur författaren lyckats följa den röda tråden genom hela serien och nu avsluta den så pass snyggt.
Men någonstans måste jag ändå slå ner på det överdrivna och ologiska. Återigen blir det för mycket: sättet karaktärerna agerar och sättet händelser inträffar blir lite för ologiskt och fantastiskt, jag köper det inte längre och mycket av min skepticism tror jag beror på att det har byggts upp under de tidigare böckerna i serien och nu är jag bara trött på detta ”nej men så där skulle ingen någonsin agera i en sådan situation!” och ”nej men så där fungerar det faktiskt inte!” Sedan blir aspekter som jag inte riktigt tänkt på tidigare mer tydliga i denna avslutande del, till exempel hur en tjej som Sara – som framställs som organiserad, stark, självsäker och obeskrivligt tuff med militären i bakgrunden – istället beter sig som en naiv, darrande, trögtänkt liten skolflicka. Det är en fruktansvärd situation hon har hamnat i, men hennes agerande skär sig rejält med hennes framtoning och personlighet. Sedan undrar jag om det verkligen var så här tjockt packat med händelser även i de tidigare böcker, det är minst två dödshot eller livsfarliga situationer per kapitel och till sist känns det nästan lite mättat. Så nja, jag vet inte riktigt. Det är som sagt fruktansvärt spännande och trots att jag tycker att denna avslutande del tyvärr är den svagaste i ledet tycker jag ändå att själva Motståndstriologin är klart läsvärd. Den har givit mig många engagerande lästimmar och bjöd på ett riktigt tillfredsställande slut. Jag önskar bara att författaren hade kört lite mer på ’less is more’.
