ÖDESMARK
Författare: Stina Jackson
Antal sidor: 347
Första stycket: ”Flickan rör sig genom natten. Månen ler blekt mot henne när hon sicksackar mellan pölarna som snön lämnat efter sig. Den nattöppna macken kastar sitt neonljus över ödsligheten. Hon går in och köper en burk Cola och ett paket röda Marlboro. Nattbiträdet har snälla ögon som får henne att vika undan. Hon går ut och ställer sig vid den upplysta biltvätten och tänder en cigarett, blåser röken mot natthimlen och fastnar med blicken på långtradaren som står parkerad bortom bensinpumparna. Det sitter en man och sover i förarsätet.”
HANDLING:
Vårvintern håller sitt grepp om Ödesmark, den lilla byn utanför Arvidsjaur. Flera av gårdarna är övergivna, lämnade åt ett långsamt förfall. I ett av husen bor Liv med sin gamla pappa Vidar och tonårssonen Simon. De utgör en säregen familj, Liv känner grannarnas blickar, på samma sätt som hon känner kundernas stirrande när hon jobbar kvällsskift på bensinmacken. Alla tycks fråga sig varför Liv har stannat med sin pappa, vad som håller henne kvar i detta bortglömda hörn av Lappland. Människor pratar om Vidars förmögenhet, om hur rik han borde vara efter alla sina skogsaffärer och vilket lätt villebråd familjen är.
OMDÖME:
Efter att ha läst ”Silvervägen” var den fristående uppföljaren ”Ödesmark” ett självklart val och jag hittar många likheter, så som den lågmälda men effektiva tonen i kombination med extrem intensitet. Någonting annat som framträder är att detta är en historia med många bottnar och det finns en hel värld under handlingen som lever sitt eget liv. Det är kusligt och klaustrofobiskt, mörkret blir en del av vardagen och varje liten solstråle verkar skina extra starkt i en tät och intensiv miljö som riktigt täcker varje mening. Handlingen ges med ett säreget språkbruk som lyckas förmedla stora känslor och omfattande händelser med få ord som osar av värme och ärlighet, miljö och karaktärer beskrivs sparsamt och låter istället läsaren skapa sig en fullständig bild med hjälp av slagkraftiga liknelser. Jag möts av otroligt levande karaktärer vars tankar och bakgrund bygger upp handlingen utan att man riktigt märker det. Det finns så många nyanser att ta hänsyn till, ingen är alltigenom ond eller god, alla gör sitt bästa och alla har någonting att dölja. Författaren har en säregen förmåga att beskriva både miljö och människor med samma respekt och känslighet, de blir som en del av varandra.
Det handlar om varför vi vill bort, och vad som håller oss kvar. Om att hitta säkerhet i mörkret och frukta ljuset. Hur rykten sprids i en liten småstad och hur människor binds till en plats och till varandra, starka familjeband med tvetydig bakgrund och svårigheter i att bryta mönster. Det handlar om människors villkor, fruktan, hat och kompromisser. När kärlek blir någonting starkt, men samtidigt väldigt destruktivt. Vissa frågor saknar svar efter sista sidan men det är ingenting som stör mig då jag är rätt säker på att jag vet hur allting ligger till i alla fall. Boken ger tillräckligt många ledtrådar för att ana den sorgliga bakgrunden till Liv och Simons bekväma men konstiga tillvaro hos Vidar. Det är en historia som riktigt kokar av en slags skimrande sorg och Livs förhållande till sin pappa bjuder på många komplexa paradoxer. Kan man hata någon lika mycket som man älskar någon? Kan man önska livet ur någon och samtidigt inte vilja att denne ska dö? Och hur bryter man sig loss när det är omöjligt? Om möjligt så är ”Ödesmark” ännu snäppet bättre än ”Silvervägen” och jag kan bara sitta och vänta på vad Jackson skriver härnäst.
