NÄR NATTEN ÄR SOM LJUSAST
Författare: Nadia Hashimi
Antal sidor: 396
Första stycket: ”Trots att jag älskar att se mina barn vila i ro är jag illa till mods och går i tankarna tillbaka till vår resa. Hur kom det sig att jag hamnade här, med två av mina barn hopkrupna på det sträva överkastet i ett hotellrum? Så långt hemifrån, så långt från röster som jag känner igen.”
HANDLING:
Fereiba har aldrig upplevt en större kärlek än den till sin make, Mahmoud, och deras familj. De lever ett lyckligt medelklassliv i Afghanistan med utbildning och välbetalda arbeten. Men deras liv förändras hastigt när krig utbryter och talibanerna tar över makten i landet. Mahmoud, som är civilingenjör, blir måltavla för den nya fundamentalistiska regimen och mördas. Fereiba tvingas fly Kabul med deras tre barn och har bara en chans att överleva: hon måste ta sig till sin syster i England.
OMDÖME:
”Pärlan som sprängde sitt skal” lämnade ett stort avtryck på mig och är en bok jag fortfarande bär med mig med värme i hjärtat och gåshud på armarna. Detta ställer självklart extremt höga förväntningar på efterföljande del ”När natten är som ljusast”, och jag är inte besviken, men samtidigt är det någonting som fattas. Jag tycker den liknar ”Biodlaren från Aleppo” och ger en viktig och hjärtskärande inblick i hur det är att vara flykting, att tvingas lämna allt som är hemkärt, tryggt och säkert. Det är en fiktiv historia men den bär mycket sanning. Det handlar om gränser, om hopplöshet men också om mod.
Jag tycker om Fereiba som karaktär. Hon är så fruktansvärt mänsklig. En mor som försöker att verka stark och modig när hon egentligen går sönder inuti. En människa som försöker bibehålla sig själv och sin kultur men som ständigt tappar bort sig själv i allt kaos. Som är livrädd för framtiden och tvingas möta den ena fasan och brutaliteten efter den andra, men som fortfarande lyckas ta sig upp och fortsätta resan nästa morgon. Och paradoxer finns det fler av i handlingen. Människor dödar varandra för de mest banala saker, men tar också hand om varandra och visar medmänsklighet även under de mest omänskliga förhållanden. Det handlar om att överleva, men också om att hjälpa andra överleva, och var man är beredd att dra den gränsen. För kan en människa verkligen överleva helt på egen hand?
Det finns partier som är ruskigt bra, men jag får inte samma starka känsla. Dock kan jag omöjligen avgöra om det mest beror på att jag blev så starkt berörd av ”Pärlan som sprängde sitt skal”. Oavsett var det en stark roman som förtjänar att läsas. Och ett extra litet plus i kanten får den för sitt fullständigt trollbindande vackra omslag.
