ÖN
Författare: Ragnar Jónasson
Antal sidor: 300
Första stycket: ”Flickan som skulle sitta barnvakt var sen. Paret gick sällan någonstans på kvällarna och de hade därför varit extra noga med att kontakta henne i tid. Hon hade barnvaktat åt dem flera gånger tidigare, bodde på granngatan, men för övrigt kände de henne egentligen inte särskilt väl. Visste inte heller mycket om hennes föräldrar, var bara ytligt bekanta med hennes mamma som de ibland stötte på i kvarteret. Flickan var tjugoett år gammal och deras sjuåriga dotter såg upp till henne. Stup i ett pratade hon om hur rolig hon var, vilka fina kläder hon hade, vilka spännande sagor hon berättade. Tjatade om att få henne som barnvakt, vilket definitivt underlättade för föräldrarna att gå ut och roa sig.”
HANDLING:
Utanför Islands södra kust ligger den isolerade ön Ellidaey. En plats känd för sin vackra, oförlåtande terräng och där det är lätt att försvinna. När en grupp vänner reser till ön för att tillbringa tid tillsammans i en jaktstuga och en av dem aldrig återvänder, hamnar utredningen på Hulda Hermannsdóttirs bord. Hulda befinner sig på toppen av sin karriär och är fast besluten att lösa mysteriet. Kan det finnas en koppling till mordet på en ung kvinna tio år tidigare ute på Västfjordarna? Rör sig en mördare runt landets karga utposter? Hulda påbörjar en resa för att avslöja öns isande hemligheter. Hon måste söka sanningen i det mörka landskapet - samtidigt som hon hemsöks av händelser i sitt eget förflutna.
OMDÖME:
Efter att ha läst ”Mörkret” väcktes verkligen mitt intresse för Jónasson och serien om Hulda Hermannsdóttir och efter att nu ha läst ”Ön” befäster han ett författarskap som sannerligen anammar ’less is more’. Det är fortsatt avskalat och kortfattat men det är fortfarande så underbart lagom och väl avvägt. Det är inte en bok som tar mycket plats men det är välskrivet och med ett tydligt fokus. Trots att det är kortfattat får karaktärerna ta plats och relationerna som träder fram bjuder på mycket intresse. Jag tycker fortsatt om Hulda. Hon är en så otippat avig hjältinna i deckargenren. Hon ger envishet en helt ny mening, följer sin instinkt oavsett motgångar och är sådär härligt självsäker utan att vara elak eller sättas i facket som jobbig kärring. Men samtidigt bär hon på tunga hemligheter och en stor sorg som alltid hänger över henne och på något sätt ändå gör henne lite osäker.
Jag möts av fortsatt storslagna miljöbeskrivningar av det karga men vackra isländska landskapet och omgivningen blir verkligen en integrerad del av handlingen. Det är inte en romantiserad bild som ges utan en som är full av faror, kyla, råa vindar, oroliga vatten och djupa stup. Men i det farliga finns ändå någonting vackert och det karga bjuder till en slags oförklarlig nyfikenhet av att vilja gå på upptäcktsfärd. Det sätter också tonen för handlingen som är mer psykologisk spänning än thriller, mer suggestiv takt än högt tempo. Det finns alltid någonting som ligger och kryper mellan raderna som kommer till ett lågmält crescendo med ett slut som på allra mest skrämmande vis knyter an till det som komma skall, eller som tekniskt sett redan har hänt, i slutet av ”Mörkret”.
Någonstans känns det ändå inte riktigt som att detta når upp i samma standard som ”Mörkret”. Det är inte en riktigt lika spännande intrig och upplösning i ”Ön”. Den är välkomponerad, men det känns fortfarande som om någonting saknas. Dock tror jag att alla efterkommande delar kommer ha svårt att toppa ”Mörkret” med tanke på slutet. Faktiskt tvivlar jag på att någon bok över huvud taget kommer att kunna påverka mig lika starkt som den. Men även om man bortser från detta är det fortfarande någonting som inte riktigt känns lika spännande med ”Ön”. Den biter tag, men inte riktigt lika hårt. Kanske att ”Ön” i jämförelse känns bara lite tunnare. Men det är fortfarande bra, jag följer handlingen med stort engagemang och jag ser fram emot att fortsätta läsa om Hulda i kommande delar.
