VINTERELD
Författare: Anders de la Motte
Antal sidor: 375
Första stycket: ”Hon hade alltid älskat sjön. I snart ett halvt sekel hade den här platsen varit hennes fristad. En värld som inte var befriad från sorg men där ondskan aldrig fått fäste. Åtminstone var det vad hon intalat sig. Nu visste hon bättre. Hon rös till där hon satt på kanten av flytbryggan och lyfte upp benen ur det iskalla vattnet. Skrynklig hud, sneda tår, åderbråck som bildade tunna, blå spindelnät upp över vaderna. När hade det blivit så? När hade hon fått en gammal kvinnas fötter?”
HANDLING:
Lucianatten 1987 utbryter en våldsam brand i en skånsk stugby. En ung kvinna dör i lågorna, och i polisutredningen som följer ställs vänner mot varandra, förtroenden sviks och familjer splittras innan en ung mordbrännare till sist erkänner.
Trettio år senare får Laura Aulin ärva den nedgångna stugbyn av sin faster. För första gången sedan branden återvänder hon nu till trakten. Hennes närvaro rör upp känslorna, och när flera bränder anläggs blir stämningen än mer fientlig. Samtidigt börjar Laura ana att fastern kommit något på spåren före sin död, och hon tvingas ifrågasätta allt hon minns om den tragiska lucianatten. Om vinterelden som gav ärr som aldrig bleknat.
OMDÖME:
Efter att ha följt serien med ”Höstdåd” och ”Slutet på sommaren” börjar man ana starka mönster hos Motte och framför allt blir det med ”Vintereld” tydligare än någonsin att detta är en del av en årstidskvartett då det kalla, karga och isande verkligen tar stor plats på allra bästa sätt. Miljön i denna lilla glesbygd blir som levande och det klaustrofobiska blandas med det iskalla. Familjehemligheter kommer upp till ytan och gamla sår rivs upp. Vem går att lita på? Och vem är vem? Jag uppskattar också att polisinslagen är nedtonade för att istället ge plats åt en mer psykologisk thriller. Till synes oskyldiga val växer sig till allvarliga konsekvenser och till slut finns ingen återvändo och handlingen rasar fram mot slutet som faktiskt slog slint och visade en upplösning som jag verkligen inte väntade mig. Som alltid är det korta kapitel som håller drivet ständigt uppe och upplösningen var bra trots att den kanske var något förvirrande. Men trots ett högt tempo tar sig författaren tid att skildra karaktärerna och verkligen fånga in deras känslor och det känns som om karaktärerna har blivit starkare till denna del. Lauras förmåga att läsa andra människor som Sherlock Holmes tillför verkligen någonting till handlingen. Och som en kommentar från ”Slutet på sommaren”, där jag tyckte författaren varit alltför vag i sina ledtrådar, är det här istället tvärtom. Jag tillåts följa med i handlingen och vrida och vända på varenda ledtråd tills jag slår knut på mig själv och blir trots detta överraskad när slutet kommer. Precis som det ska vara.
Överlag är det just karaktärerna i kombination med den detaljrika glesbygdsmiljön som utgör bokens största styrkor och jag har verkligen fastnat för författarens signum där en karaktär efter lång tid kommer tillbaka till barndomsbyn och rör upp gamla hemligheter och deckare blandas med familjedrama i en behaglig proportion. Men medan karaktärerna har blivit starkare tycker jag istället att handlingen blivit svagare. Det är förvisso fortfarande spännande men någonting i de ständiga frågeställningarna kring mysteriet stör mig. På var och varannan sida läser jag någonting i stil med: ’Men hur skulle hon ha gjort det och framför allt varför?’ eller ’Hur skulle detta kunna hänga ihop med att han inte ville åka dit igår, och vad har det att göra med den där ödesdigra lucianatten?’ Det blir för krystat, för påträngande, för uppenbart. Jag har inte sett det i tidigare delar och anser att detta snarare är någonting man förväntar sig av en ungdomsroman. Troligen ska det vara en inre monolog som en del av Lauras inre detektivförmåga, men jag tycker att det tar fokus från trovärdigheten. Kanske är jag för petig, men det var i alla fall någonting som hindrade mitt läsande. Och om jag tänker efter blir slutet kanske bara snudd på lite för komplicerat. En fortsatt läsvärd del i serien, men betyget stannar på en stark åtta när jag nu ger mig in i den sista delen.