JOURNAL 64
Författare: Jussi Adler-Olsen
Antal sidor: 415
Första stycket: ”I ett oförsiktigt ögonblick drog känslorna iväg med henne. Det kalla, bräckliga champagneglaset mellan fingrarna, rösternas surr och hennes mans lätta arm om livet. Med undantag för förälskelsen var det bara små, korta stunder i en fjärran barndom som påminde om detta. Tryggheten i hennes farmors pladder. Dämpat skratt medan man somnade. Skratt från människor som sedan länge var borta. Nete pressade ihop läpparna för att inte låta känslorna ta över. Det kunde de göra ibland.”
HANDLING:
Grymhet, tvång och förnedring tillhörde vardagen på kvinnohemmet på ön Sprogø. Dit kom Nete Hermansen - och hon trodde att hon lyckats ta sig därifrån. En dag hinner hennes förflutna ikapp henne och det blir inledningen på en av Avdelning Q:s hittills svåraste utredningar. Vilka hemligheter finns i Netes förflutna? Vad var det egentligen som hände med henne och människorna omkring henne?
Snart går det upp för Carl Mørck och hans assistenter Assad och Rose att fallet bara är en del av något betydligt större. Det handlar om fruktansvärda övergrepp - som fortfarande pågår.
OMDÖME:
Nu har jag följt serien om avdelning Q en tid och jag tycker att ”Journal 64” är den hittills bästa. På många sätt liknar den ”Fasanjägarna” men det verkar som om författaren har växt sedan dess och skapat en utstuderad och delikat detaljrik historia med rejäl nerv. Många nya karaktärer dyker upp som väcker både beundran och avsmak. Överlag är det en handling som väcker starka känslor och behandlar teman så som övergrepp, rasism, kvinnofientlighet och rädsla. Rädsla för att bli fråntagen rätten att skaffa barn. Rädsla för att bli kallad lögnare. Och rädsla över att ha hela världen emot dig. Men utifrån denna rädsla växer också en vilja. En vilja att ändra på det som varit. En vilja att utvecklas som människa. En vilja till överlevnad, men också en vilja till hämnd.
Nete är en komplicerad person men jag följer henne med stort engagemang. Förutom Nete kommer jag också bokens huvudkaraktärer allt närmare och förutom Carl Mørk och Hafez al Hassad känner jag att jag kommer framför allt Rose närmare i denna del. Det är verkligen fascinerande hur vänskapen mellan dessa tre individer formas. En vänskap som är allt annat än självklar, men fortfarande stark och i sig själv fulländad. Jag tycker särskilt om hur de pratar med varandra, en slags blandning mellan medkänsla, vardaglighet och sarkasm. Vissa sidospår finns även i denna del men till skillnad från tidigare känns det som om de hör till själva grundhistorien på ett helt annat sätt. Det är trådar som med all sannolikhet kommer tas upp även i kommande fortsättning. Allt avslutas i en upplösning som slår mig med häpnad och trots att allting är över på bara några sidor märker jag knappt av det.
Om jag ska anmärka på något så är det att Adler-Olsen, likt Samuel Bjørk, gör mig som läsare väldigt beroende av karaktärerna för att ta reda på lösningen och jag saknar lite möjligheten för läsaren att själv leka detektiv. Eftersom jag dessutom får följa flera perspektiv som även inkluderar personen som polisen försöker fånga lämnas ganska lite åt fantasin. Läsaren vet hur allt hänger ihop långt innan polisen gör det och då tycker jag att det hade varit en fin balans om läsaren fått bli lite mer involverad där det faktiskt fanns en möjlighet. Utan att säga för mycket fanns det i denna del av serien en stor twist på slutet som fram till avslöjandet hade varit i princip osynlig för läsaren och jag hade velat ha en chans att i alla fall ana detta innan upplösningen för att skapa lite ytterligare nerv till drivet. Men detta är ett litet klagomål i sin helhet och jag längtar efter nästa del i serien om avdelning Q, som jag hoppas kan nå upp i en full pott.
