HJÄRTAT I VÅR VÄNSKAP
Författare: Anna Gavalda
Antal sidor: 190
Första stycket: ”Vi tittade ilsket på varandra. Han för att han väl tänkte att alltihop var mitt fel och jag för att han inte behövde titta sådär på mig för det. Dumma grejer har jag ju gjort så himla ofta ända sen vi lärde känna varandra och han har haft sån himla nytta av det, och han har haft så himla kul tack vare mig att det var ynkligt av honom att bli förbannat på mig för den här grejen bara för att den nu skulle sluta illa. Fan, det kunde väl inte jag veta? Jag grät.”
HANDLING:
Billie - döpt efter Michael Jacksons Billie Jean - och Franck växer upp i en liten håla långt från Paris, där det inte ens finns några bilar att sätta eld på, där man super och slår sina barn, om man alls stannar kvar för att ta hand om dem. Billie bor i husvagn, Franck är den lille bögen som ingen bryr sig om. Hon har en våldsam far och en försupen styvmor, han är en mild enstöring. Hon försöker förtvivlat bli upptagen i flickornas gemenskap, han tecknar hellre än ägnar sig åt sport. Att de skulle bli vänner var det ingen som trodde. Men när de spelar tillsammans i en skolpjäs finner de varandra och utvecklar en helt speciell vänskap som följer dem upp i vuxen ålder.
OMDÖME:
Det här var en väldigt svår bok för mig som gav liknande känslor som när jag läste ”Allt jag inte minns” av Jonas Hassen Khemiri. Det är förvisso skrivet med ett väldigt öppet och ärligt språk som verkligen passar handlingen och slutet var på sitt eget vis väldigt fint, men någonstans där slutar det positiva för mig. Trots att språket är öppet och ärligt är det ganska svårt - det är sällan som talspråk fungerar och jag har ofta svårt att förstå vad Billie menar. Det är ögonblicksbilder staplade på varandra, det är utsvävande liknelser, jämförelser och beskrivningar som byter både tempus och innebörd hit och dit vilket gör det svårt att hänga med. Det känns som om meningen med detta är att skapa någon slags poesi, men för mig faller det tyvärr platt.
Förutom detta är handlingen också byggd på karaktärer som är väldigt svåra att tycka om. De är visserligen extremt originella, men fortfarande nästan lite för udda och framför allt aviga, ombytliga, diffusa och osympatiska. Bredvid svåra karaktärer möts jag även av en svår tidslinje som ständigt skiftar och rasar fram i ett farligt snabbt tempo som visar en ganska flytande berättelse, nästintill drömlik, abstrakt. Överlag en sannerligen icke-traditionell berättelse som tyvärr aldrig riktigt tar tag i mig. Jag har läst av andra att detta kanske inte är den bästa boken att starta med när det kommer till Anna Gavalda. Med detta i bakgrunden kanske jag ger henne en chans till. Jag tror jag har en annan av hennes böcker någonstans i bokhyllan.