DEN SISTA MIGRATIONEN
FÖRFATTARE: Charlotte McConaghy
ANTAL SIDOR: 347
FÖRSTA STYCKET: ”Djuren dör. Snart kommer vi att vara ensamma här. En gång hittade min man en koloni stormsvalor vid den otämjda Atlantens klippiga kust. Natten då han tog med mig dit visste jag inte att de var några av de sista i sitt slag. Jag visste bara att de var okuvliga i sina mörka skrevor och djärva där de dök genom månbelysta vatten. Vi stannade hos dem en tid, och under de mörka timmarna kunde vi låtsas att vi var likadana, lika vilda och fria.”
HANDLING:
Franny Stone har tillbringat hela livet vid havet, driven av kärleken till fåglarna som svävar ovanför. Men när klimatförändringarna medför att alla vilda djur börjar dö ut i fruktansvärd hastighet börjar även hennes älskade fåglar att försvinna.
På Grönland hittar hon den sista flocken silvertärnor, som migrerar längre än något annat djur, och hon bestämmer sig för att följa dem till deras slutmål på Antarktis. Hon lyckas komma ombord på Saghani, en av världens sista fiskebåtar, och tillsammans ger de sig ut på en farofylld färd över havet.
Men Franny bär på ett mörkt förflutet. Ett förflutet kantat av förluster fram till den fruktansvärda incident som tvingade henne till denna sista migration. Medan Saghani följer silvertärnorna i skyn avslöjas Frannys hemligheter bit för bit och hon inser att det hon har försökt fly ifrån under hela sitt liv slutligen har hunnit ikapp henne.
OMDÖME:
Det här var en historia som, liksom ”Stöld”, påverkade mig djupare än vad jag först hade tänkt mig den skulle göra. ”Den sista migrationen” är en mörk historia, men den är inte svart. Snarare mörkt djupblå, där tärnornas vita fjädrar och blodröda näbbar står som hoppet mellan raderna. Jag får uppleva ett poetiskt språk som fortfarande är så otroligt följsamt. Det är hjärtskärande och trollbindande. Lågmält men samtidigt så otroligt kraftfullt med miljöskildringar som visar havets vackra, fängslande och brutala verklighet. Det handlar om människans makt över djuren, men också om naturens makt över människan. Det handlar om att längta bort, men också om att längta hem. Det handlar om tragedier och om sorg, hur vi hanterar det och hur det påverkar oss. Rädslan över att vara sig själv och frustrationen när man förstår att den man är skadar andra.
Franny som karaktär är så jobbig men så fantastisk. Hon bär alla världens sorger, för sig själv, för alla andra, för djuren och för jorden. Djuren börjar dö ut, en art efter den andra, men liksom böckerna av Maja Lunde är alla lika ansvariga och skyldiga på ett eller annat sätt och verkligheten är aldrig svart eller vit. Det blir således en historia med väldigt många bottnar som får en att riktigt omvärdera sitt liv och föreställa sig en skrämmande verklighet som egentligen inte är så långt bort. En verklighet som skulle innebära en värld utan fågelsång. Jag är omkullkastad och överväldigad. Ut-och-in-vänd och fulländad. Detta borde alla läsa.
