PRZEWALSKIS HÄST
FÖRFATTARE: Maja Lunde
ANTAL SIDOR: 491
FÖRSTA STYCKET: ”Hingstens dragning till stoet var som ett rus. Driften fyllde honom fullständigt, gjorde honom oberäknelig, galen. Som människa kunde jag inte förstå ett så starkt kroppsligt sug. Visst, det fanns en tid när jag också lät mig dras ner under ytan, när jag släppte taget, men bara i några minuter åt gången, och det var länge sedan, jag hade inte råd med sådan lyx längre. Den enda drift som styrde mina handlingar numera var hungern. Hungern kan få en människa att uppträda irrationellt, kan påminna om galenskap, hungern kan få oss att göra vad som helst.”
HANDLING:
Michail från S:t Petersburg reser på 1880-talet till Mongoliet för att jaga de mytomspunna Przewalskis hästar. Veterinären Karin leder arbetet med att återinföra vildhästarna till stäpperna efter Sovjetunionens fall på 1990-talet. Eva kämpar år 2064 för att kunna bo kvar på sin gård i Norge tillsammans med dottern Isa, samtidigt som världen omkring dem håller på att sönderfalla. Och i hagen på baksidan har hon två utrotningshotade vildhästar.
OMDÖME:
Att läsa en bok av Maja Lunde är alltid en upplevelse, på ett eller annat sätt. ”Przewalskis häst” har en lite annan ton än ”Binas historia” och ”Blå”. Jag skulle säga att den är lite mer dämpad i kombination med en krypande spänning, snarare än explosiv med rasande driv. Hästen står som en symbol genom alla tre berättelser. En symbol för människans girighet, vår påverkan på klimatet och hur lite som behövs för att det känsliga ekosystem som världen är byggd på ska rasa samman. Någonting jag verkligen uppskattar med Lundes romaner är att det aldrig riktigt finns någon att skylla på. Det finns inga syndabockar eller bovar, inga storskurkar eller någon som förstör mer än någon annan. Alla är lika skyldiga, alla människor har ett ansvar och vi bär alla skuld till vad som händer med världen. Det handlar aldrig om smutskastning, utan om en ögonöppnare, ett uppvaknande. Och trots att denna del inte riktigt tar tag i mig lika starkt som sina föreståndare är ”Przewalskis häst” fortfarande fantastisk på alla sätt och vis.
Liksom tidigare Lunde-romaner möter jag en historia med enormt djup och det handlar om så mycket mer än vad man först tänkte sig. Katastrofen och världen som rasar samman är ständigt närvarande, men samtidigt handlar det om att hitta sin identitet, osäkerheter, familjeproblem på alla nivåer, obesvarad kärlek, förbjuden kärlek, svårförklarad kärlek, vad vi är beredda att göra för att skydda dem vi älskar, för att skydda en utrotningshotad art, och vad som verkligen skiljer människan från djuren. Det är en historia med så många bottnar, skräck och hopp i en salig blandning, och alla tre perspektiv bjuder på så mycket. Det är extra allt men aldrig för mycket. Språket är målande och på ett sätt överväldigande men samtidigt så oförklarligt lättsamt och lätt att läsa.
Kopplingen mellan de tre berättelserna är inte riktigt lika stark som i tidigare delar. De är på ett sätt lite mer fristående från varandra, men jag tycker inte att det gör någonting för själva upplevelsen och känslan. Det är fortfarande otroligt starkt med känslor som spretar överallt och som alltid är det som att kliva in i en egen liten värld. En värld som trots så mycket ångest, skräck och katastrof ändå på något konstigt sätt känns som att komma hem. En värld som läskigt nog inte är så långt borta som man kan tro. Som alltid lämnar jag denna Lunde-roman mitt i allt det hemska, utan att riktigt veta vad som händer med vare sig karaktärerna eller hästarna, men detta är en del av upplevelsen. Det får mig att bära med mig historien när jag stänger boken och längta frenetiskt efter nästa del.
