BARA BÖCKER!

FÖRFATTARE: Elena Ferrante

ANTAL SIDOR: 425

FÖRSTA STYCKET: ”Sist jag såg Lila var för fem år sedan, vintern 2005. Vi tog en promenad på den stora gatan en morgon och kunde inte riktigt slappna av i varandras sällskap, det hade vi inte kunnat på många år. Jag minns att det bara var jag som pratade; hon nynnade och hälsade på folk som knappt svarade, och när hon någon gång avbröt mig var det med utrop som inte hade något att göra med det sagt. Genom åren hade det hänt så många tråkiga saker, vissa rent fruktansvärda, och för att hitta tillbaka till den gamla förtroligheten borde vi ha berättat vad vi innerst inne tänkte, men jag orkade inte söka rätt ord, och hon som kanske hade orken hade ingen lust, tyckte inte att det var någon idé.”

HANDLING:

I del tre i romansviten om Elena och Lila har de båda barndomsvännerna från Neapel hunnit växa upp till unga kvinnor. Elena har avancerat socialt genom sitt äktenskap med den unge professorn Pietro Airota, men känner sig underlägsen i hans familj. Och hon kan inte glömma Nino. Lila kämpar för överlevnaden som fabriksarbetare och engagerar sig politiskt. På kvällarna lär hon sig allt om datorer och drömmer om den bättre tillvaro.

OMDÖME:

Jag är nu framme vid tredje delen i Elena Ferrantes Neapelkvartett och jag står fast vid min tvetydighet. Det är så fruktansvärt bra, men samtidigt inte. Elena och Lila har nu blivit unga kvinnor och detta tillsammans med politisk oro och sexuell frigörelse i en enda farlig blandning och de måste fortsatt navigera i en kaotisk verklighet som ständigt verkar vara i rörelse. Det här har verkligen kommit att bli en helt egen liten värld att förlora sig själv i. Trots att jag fortfarande inte riktigt kan stå bakom Elenas och Lilas så kallade vänskap, kan jag i alla fall erkänna för mig själv att jag förstår den alltmer ju längre in i historien som jag kommer. Det är inte en vänskap som vilar på ömsesidighet och respekt, utan snarare en vänskap som fötts utifrån en efterfrågan på något stabilt. En slags nödvändighet i en värld där man får ta det som finns. En slags ömsesidig själviskhet som ändå gör vardagen lite bättre. I sig själv blir denna vänskap ett starkt självporträtt över tiden och platsen och hur svårt det faktiskt måste ha varit att leva i den. Att det mest stabila man har i livet är en respektlös väninna som egentligen bara behandlar dig med elakhet, näsvishet och spydiga kommentarer.

Språket är fortsatt flödande men skrivet med en vass ton som skapar en intressant paradox. Det är på ett sätt skrivet med två motsatser, men det fungerar fortfarande så bra. Skildringarna är starka och det är svårt att sätta sig in i en verklighet där man hela tiden måste hävda sig själv även för sina närmaste, där alla är både vänner och fiender på samma gång, där alla behöver alla men ingen egentligen vill hjälpa någon. Men det gör inget att själva igenkännings-faktorn är ganska låg, det är fortfarande förbannat fascinerande läsning.

Ibland kan jag fortsatt känna att det svävar iväg lite för mycket, alla beskrivningar och detaljer som på ett sätt ger handlingen så mycket djup och intresse är också det som riskerar att göra den pladdrig och övermäktig, någonting som jag märkt även i tidigare delar. Med detta i åtanke, i kombination med att jag fortfarande tycker att någonting liksom skaver med denna serie, hamnar detta som någonting läsvärt som inte riktigt når ända fram. Trots viss tvetydighet måste jag såklart läsa den avslutande delen, och det ska bli sannerligen intressant hur författaren knyter ihop denna röriga, men på något sätt fantastiska, säck. 

Tidigare delar i Neapelkvartetten:

Min fantastiska väninna och Hennes nya namn