DEN SOVANDE NYMFEN
FÖRFATTARE: Ilaria Tuti
ANTAL SIDOR: 507
FÖRSTA STYCKET: ”Teresa har ofta tänkt på döden på sistone. Men hon har aldrig trott att hon skulle dö så här. Det är nästan skrattretande att hon inte kan komma på vad det är som skulle kunna rädda henne. En eldsvåda är på väg att bryta ut, två människor väntar på att bli räddade till livet, och hon bara står där, som förstelnad. Men hennes minne har övergett henne. Förvirringen gör tragedins sista akt groteskt, de där skräckfyllda ögonen som bedjande ser henne göra det enda som hon är förmögen till just nu: ingenting.”
HANDLING:
I en isolerad dal i de italienska Alperna återfinns en målning med titeln ’Den sovande nymfen’. Det visar sig att den är målad med blod från ett mänskligt hjärta. Kommissarie Teresa Battaglia och inspektör Massimo Marini kopplas in på fallet som fullkomligen exploderar när ett nytt offer upptäcks.
OMDÖME:
Efter att ha läst ”Blommor över helvetet” stod det klart för mig att Ilaria Tuti var en författare att hålla koll på. Och ”Den sovande nymfen” lämnar mig inte besviken, men liksom sin föregångare når det inte riktigt hela vägen. Det som i alla fall fullständigt golvar mig är miljöbeskrivningarna som växer fram. En mer levande miljö är svår att hitta och de mystiska skogarna blir en del av både handlingen och karaktärerna. Dofter, smaker, vyer och ljud blandas som i en symfoni av känslor och skapar en verklighet som verkligen går att ta på. Jag sitter och ryser medan det ruggiga tar sig innanför skinnet på mig. Efter att ha läst första delen blev jag också väldigt intresserad av Teresa Battaglia som karaktär och i denna del får hon växa. Hon påminner mig lite om Hulda Hermannsdottír, en stark, säregen och lite avig hjältinna som gör allt för att hävda sig själv samtidigt som hon bär på tunga minnen. Tunga minnen finns även här och Teresas kamp mot Alzheimer gestaltas med stor finkänslighet. Även Marini växer som karaktär. Vi får lära känna honom på djupet, alla hans inre demoner och ett förflutet som sakta börjar krypa upp till ytan.
Överlag finns det en väldigt fin balans mellan mysterium och vardagsproblem. Mysteriet och karaktärerna får lika mycket plats och är också på olika sätt lika intressanta. Handlingen är skriven med ett språk som har en väldigt säregen melodi. Det är mörkt men målande, makabert men vackert, och skrivet i ett slags varmt dunkel. Det är så mycket ondska mellan raderna, så mycket död, förruttnelse, mörker, rugg, kyla, taggar och hat, men trots detta blir det aldrig tungt eller överväldigande. Jag föreställer mig att läsaren till stor del får historien ut Teresas ögon, hon ser världen inte bara för vad den är utan för vad den skulle kunna vara, allting förstärks och intensifieras, om man ser ett mörker även i allt det ljusa är man bättre förberedd att möta det om det skulle komma upp till ytan, en tanke som först kan tyckas pessimistisk, men som egentligen är mer pragmatisk och visar att du kan se världen och människor från flera sidor. Det skapar ett fint djup till handlingen.
Men för mig når det som sagt inte riktigt hela vägen. Liksom första delen i serien finns det obesvarade frågor som jag hade velat ha svar på och jag tycker inte detta är en handling där det passar att lämna beslutet till läsaren att hitta på sina egna svar. Dessutom behövs mycket fokus för att verkligen hänga med. Detta är ingenting man läser med lätthet i solstolen, snarare med vidöppna ögon och hjärnan på helspänn i soffan. För det är väldigt innovativa men samtidigt snåriga intriger. Men så länge tankegångarna hänger med i tempot är detta förbannat spännande läsning och jag ser fram emot nästa del.
