NORRSKENSNATTEN
FÖRFATTARE: Anna Kuru
ANTAL SIDOR: 221
FÖRSTA STYCKET: ”Det finns saker i världen som inte kan glömmas bort. Han vet det, han som funnits men inte längre finns. Han kommer till henne om natten, lägger sig bredvid då hon inte kan sova, låter hennes händer vila i hans varma päls. Placerar sina mjuka tassar på hennes arm, spinner tätt intill hennes öra. Och hon ser honom och tror att hon drömmer. Men han finns där. Alldeles bredvid, just intill. Precis som den där sista sommaren.”
HANDLING:
När vintern börjar släppa sitt grepp om gruvstaden Kiruna vaknar allt till liv. Bilmekanikern Allis har ett nytt jobb på bilprovningen och ett förnyat hopp om framtiden. Men samtidigt hemsöks hon om nätterna av plågsamma minnen från det förflutna.
När påsken kommer ger sig Allis ut i fjällvärlden med sin farfars gamla pimpelark för att rensa huvudet och komma bort från stadens snöslask. Dagarna tillbringar hon på isen, hon fiskar och åker på skidturer. På kvällarna är det månljus och sprakande norrsken.
Så hörs en kväll ett dån mellan de snöklädda fjällbranterna. Det betyder att ett oväder är på väg, det har farfar lärt henne. Men det är inte bara snöstormen som är på väg mot Allis under årets sista norrskensnatt - och det är inte bara i mardrömmarna som det förflutna håller på att hinna ikapp henne.
OMDÖME:
Efter att ha läst den inledande delen i denna Kiruna-serie väcktes definitivt ett intresse för att läsa fortsättningen. Och jag möts av en fortsatt psykologisk spänningsroman där det karga landskapet speglar den dramatiska handlingen. Språket är sparsamt, korthugget men med mycket mening och mycket av det som sägs ligger i det dolda mellan raderna. Ständigt lägger författaren små hintar och ledtrådar i dialogerna och undan för undan växer handlingen tills den riktigt vibrerar av spänning. Men vibrationerna blir inte lika intensiva i denna del.
Jag tycker inte riktigt att det finns samma intensiva nerv som i första delen och språkbruket fungerar inte riktigt lika sömlöst. Jag tycker mindre och mindre om Allis. Det känns som att handlingen på något sätt vill att jag ska tycka synd om henne, känna hennes smärta och förstå hennes svårigheter, men jag tycker bara inte om henne. På ett sätt är persongalleriet uppbyggt på denna grund, ingen är särskilt sympatisk och man känner obehag för alla på olika vis, men det fungerade på något sätt bättre i första delen. Nu känner jag att jag skulle behöva någon slags sympati för Allis att knyta upp handlingen på, speciellt med tanke på att denna del känns oändligt mycket långsammare. Trots att boken bara är drygt 200 sidor känns den fortfarande lite för lång. Sedan vet jag inte riktigt hur jag känner över det faktum att katten Musse kommer tillbaka som någon slags ande trots att han dog i första delen, känns lite krystat. Självklart måste jag läsa den sista och avslutande delen i denna Kiruna-trilogi, jag bara hoppas att den hittar tillbaka till det där nagelbitande drivet som fanns i första delen.
