STRAFF
FÖRFATTARE: Ann-Helén Laestadius
ANTAL SIDOR: 419
FÖRSTA STYCKET: ”Hon hade tagit av sig skorna och gick i strumplästen på det kalla golvet i korridoren. Anna hade fått några minuter på sig att samla ihop sina saker. Lämna, utan en möjlighet att ta farväl av barnen. Hade hon vetat vad som väntade skulle hon ha slutit flera av dem i sin famn en sista gång. Inte bara vinkat när de satt på bussen, ivriga att få åka hem på jullov till familjerna som de inte sett på flera månader.”
HANDLING:
Det är 1950-tal och renskötarbarnen Jon-Ante, Else-Maj, Nilsa, Marge och Anne-Risten är sju år när de tas från sina familjer och tvingas gå i nomadskola. Tryggheten byts ut mot en skrämmande tillvaro där samiskan är förbjuden, jojken syndig och husmor straffar dem med riset. Föräldrarna vågar inte protestera och de fina herrarna lyssnar ändå inte.
Trettio år senare har de fem valt olika vägar för att överleva, eller åtminstone försöka förtränga. Men så en dag är husmor tillbaka. Går där på gatan som om ingenting hänt. Och det blir uppenbart att ingen har glömt.
OMDÖME:
”Straff” är, liksom ”Stöld”, en bok som gör ont att läsa men som samtidigt är svår att lägga ifrån sig. Som är skriven med ett stort engagemang, sådär så att det nästan ryker från sidorna. Som definierar själva ordet ’urstark’. Som ger beskrivningar och händelser som tar sig innanför skinnet och ger en bitter smak i munnen, och lämnar läsaren sådär positivt bedövad som bara händer när man fått läsa något riktigt viktigt. Det är en historia om statligt accepterad misshandel, ett förtryck som lämnat ärr över generationer, och en smärta som hos många finns kvar i själva själen. Det finns mycket ilska och vrede i undertonen, men det tar aldrig riktigt över. Dock känns det lite smått obalanserat kring den ondska som står som själva kärnan i handlingen.
Någonstans är det Rita Olsson, även kallad husmor, som får stå som satan själv och personifiera all ondska, vilket är aningen synd då detta överskuggar den politiska ondska som här hamnar lite i skymundan. Var kommer detta hat ifrån? Inte föddes väl husmor med detta? Trots att den samiska kulturen, liksom i ”Stöld”, aldrig förskönas utan framställs med många färgskiftningar, riskerar ondskan att bli mer svartvit. Tyvärr blir det också lite rörigt mellan tidsskiftningarna och det är många namn att hålla isär. Fem huvudpersoner med två tidsperspektiv och vardera familjer och barn blir i slutändan övermäktigt.
Rent skönlitterärt blir denna del därmed något svagare, men ack fortfarande så viktig att lyfta och läsa. Det här är en del i vår (inte alltför avlägsna) historia som verkligen förtjänar att komma upp i ljuset.
