BARA BÖCKER!

 

Författare: Eve Chase

Antal sidor: 294

Första stycket: ”Ingen av oss klarar att röra vid hans bälte, så fasansfullt intimt. Men när vi drar honom över gräsmattan plöjer det ner i jorden. Han är tyngre än vad han ser ut också, otymplig. Vi måste stanna och hämta andan hela tiden och vi stirrar förskräckt på varandra i gryningsljuset, tvingar varandra att se på det ofattbara, köttsliga faktum som är han; som ligger där med armarna utsträckta likt ett uppgivet barn.”

HANDLING:

När femtonåriga Margot och hennes tre systrar kommer till Applecote Manor i juni 1959 förväntar de sig en stillsam engelsk sommar på landet. Istället finner de att deras faster och farbror fortfarande inte rest sig efter tragedin fem år tidigare: när dottern Audrey försvann. Medan systrarna splittras av nya spänningar när två stiliga grannpojkar uppvaktar dem, märker Margot att hon mer och mer dras in i livet Audrey lämnade efter sig. Och när en het sommardag tar en dödlig vändning måste flickorna enas kring ett otänkbart val, eller slitas isär för alltid.

Över femtio år senare förälskar sig Jessie i Appelcote Manor, och övertalar sin man att det är den perfekta platsen för deras barn att växa upp. Men huset har en kuslig historia, och omgärdas av märkliga rykten.

OMDÖME:

Det här var, liksom ”Flytten till Cornwall”, en bok som jag trodde skulle vara väldigt bra, men tyvärr var den inte det. Det finns ett visst spänningsinslag som gör att jag måste läsa vidare för att få reda på sanningen och miljöbeskrivningarna är väldigt trevliga. Författaren kan verkligen skapa en bild av den perfekta, varma, ungdomliga sommaren. Men där någonstans tar intresset slut. Karaktärerna är inte tråkiga men saknar på något sätt engagemang. Jag bryr mig inte riktigt om hur det går för någon, särskilt inte för Jessie och hennes familj i nutidsperspektivet. Dåtiden är således det perspektiv som skapar mest spänning och har det största drivet.

Allting leder ut i ett hyfsat slut men allt som allt är hela romanen lite tråkig och faller i glömska ganska fort. Den var lite fin på ett sätt och lite spännande ibland, men ingenting jag skulle vilja läsa igen. Man kan säga att den var bättre än ”Flytten till Cornwall”, men inte alls lika bra som ”Den glömda trädgården”.