JULIA
Författare: Anne Fortier
Antal sidor: 485
Första stycket: ”De säger att jag dog. Mitt hjärta stannade och jag slutade andas – i världens ögon var jag verkligen död. En del säger att jag var borta i tre minuter, andra säger fyra; själv börjar jag tro att döden mest är en fråga om tycke och smak. Eftersom jag är Julia borde jag kanske ha förstått vad som väntade. Men jag ville så gärna tro att det skulle bli annorlunda den här gången. Att den hemska tragedin inte skulle upprepa sig. Den här gången skulle vi vara tillsammans för alltid, Romeo och jag, och aldrig mer skulle mörka århundraden av förvisning och död komma emellan oss och vår kärlek.”
HANDLING:
Julie Jacobs ärver en nyckel till ett bankfack i Italien, och kommer därmed en fascinerande familjehemlighet på spåren. Snart inleds ett vindlande och riskabelt sökande efter sanningen om Julies släkting Giulietta, vars kärlekshistoria med Romeo skakade det medeltida Siena i sina grundvalar. I mötet med ättlingar till de rivaliserande familjerna i Shakespeares odödliga verk inser hon att den förbannelse som uttalas i dramat nu vilar över hennes själv och att bara Romeo kan rädda henne - men var är han?
OMDÖME:
Det är alltid lika spännande att läsa en bok som både rosats och risats bland kritiker och recensenter. Lite som bokhyllans rouletthjul: kanske tycker jag om den, kanske jag hatar den, det kan bli vilket som. Därför är det också lika trevligt varje gång jag blir positivt överraskad av utgången, för trots att ”Julia” fått en hel del kritik var det en bok jag fullkomligt älskade! För det första var det en historisk, romantisk äventyrsroman som hämtar allt det bästa från ”Da Vinci-koden” och ”De sju systrarna” i kombination med Ildefonso Falcones berättarglädje, redan här är jag fullkomligt fastslukad. För det andra är jag väldigt svag för romaner som tar en historisk berättelse och ger den ett nytt ljus, tidigare favoriter är ”Flicka med pärlörhänge”, ”Snöbarnet”, ”Flickan i glastornet” och ”Påven Johanna”, och nu har turen kommit till Romeo & Julia. Vi får denna välberättade historia i blandat perspektiv från både nutid och dåtid, där dåtiden skrivs med autentiskt men fortfarande hanterbart gammeldags språkbruk i Shakespeares anda när man pratade som i poesi med varandra. Dåtiden blir sedan som ett slags eko i nutiden, när historien upprepas i en ny, modern anda.
Det är för mig trovärdigt och äkta, alldeles lagom mycket romantik som aldrig blir sliskigt på något sätt (vilket annars är en stor risk när det kommer till Shakespeares era). Romantiken blandas sedan med några riktigt gripande stunder och en krypande spänning där ingenting är vad det verkar vara. Jag inser ganska snart vem som är skum, men vad som är skumt lyckas jag inte lista ut förrän det avslöjas. Kanske är det lite väl många sammanträffanden ibland om man börjar föra loggbok och räkna, men i slutändan köper jag det. Jag är alldeles för invävd i denna fantastiska kärleksbubbla för att märka att allting ibland verkar för otroligt, och är det egentligen inte så det ska vara i kärlekshistorier: lite för otroligt?
