MELLAN DJÄVULEN OCH HAVET
Författare: Maria Adolfsson
Antal sidor: 389
Första stycket: ”Allt brusar. En raketström som tömmer armar och ben på kraft. Varmt blod rusar mot huvudet, sprider sig ut i hudens kapillärer och får ansiktet att koka i det kalla skenet från tv:n. Inslaget är kort, bilden av hennes ansikte flimrar förbi. Naket, allvarligt. Den snabba blicken in i kameran. Några sekunder bara, fyra, kanske fem. Så är det över. Men han har hunnit se. Det självgoda, det egenrättfärdiga. Hyckleriet. Den stora jävla bluffen. Bilden av någon som vet sitt värde. Som om hon faktiskt inbillar sig att hon har ett. Som om hon var något annat än en stor – jävla – fitta. Fjärrkontrollen träffar väggen samtidigt som vrålet fyller rummet.”
HANDLING:
Världsartisten Luna befinner sig i hemlighet i Doggerland för att spela in sin första skiva efter tio års tystnad. Irriterande vacker och outhärdligt god trollbinder hon alla i sin närhet på festen som avslutar inspelningarna. Alla utom en sur kriminalinspektör som plötsligt känner sig gammal och trött. Nästa morgon är Luna försvunnen.
Samtidigt faller ännu en kvinna offer för den våldsman som härjat huvudstaden. Under några ovanligt varma vårveckor ställs kriminalinspektör Karen Eiken Hornby inför val som innebär skillnaden mellan liv och död både för hennes egen och för andras del. Val som tycks omöjliga.
OMDÖME:
Jag har tidigare läst ”Felsteg” och "Stormvarning" i serien om det fiktiva Doggerland, de har båda legat högt i poäng och ”Mellan djävulen och havet” hamnar någonstans precis bredvid och liksom sina föregångare är det riktigt bra, men det räcker inte riktigt hela vägen. Det är en bra balans mellan detektivarbete och privatliv och jag uppskattar att jag får fördjupa min bekantskap med tidigare karaktärer så som Sigrid, Leo och Aylin. Själva mordhistorien är någonting riktigt obehagligt och jag får rysningar mer än en gång. Sedan måste jag ge en extra eloge till författaren som faktiskt lyckas väva ihop två mysterier i samma historia. Det skapar ett djup och en bredd som på flera plan visar kvinnors utsatthet. Historien tar sig fram i ett ganska långsamt tempo men jag sitter i alla fall naglad vid sidorna och någonting jag verkligen blev positivt överraskad över var författarens förmåga att låta mig bli en del av mysteriet. Små ledtrådar läggs fram på ett skickligt sätt så att jag som läsare faktiskt får en chans att komma på hur allting ligger till innan svaret kommer. Trots att det kan låta motsägelsefullt - för vem vill veta slutet innan det kommer, är inte detta förutsägbarhet? – men det fungerar superbt. Det ges i små doser så att jag hinner utbrista ”ja herregud det är ju så det ligger till för hon sa ju sådär i intervjun!” för att sedan få det bekräftat genom Karens perspektiv.
Dessutom fortsätter det fiktiva Doggerlandet att fängsla mig med sina miljöbeskrivningar. Det är en helt ny värld att stiga in i och den utsökta blandningen mellan Skandinavien och de brittiska öarna gör mig bara lite sorgsen över det faktum att jag aldrig kommer kunna åka dit för att bevittna dessa storslagna landskap. Jag tycker också om språket, det är rakt på sak, lättläst och användandet av många dialoger för historien framåt med en lätthet som ändå skapar engagemang. Det enda som drar ner betyget en aning är att det finns någonting som skaver bara lite. Mitt tycke för Karen vacklar lite då hon helt plötsligt upplevs som självisk och lite elak. Hon kanske menar väl och vill framstå som varm och omtänksam men framställs istället som väldigt kantig och avig och i denna del i serien blir det tydligare än någonsin och jag vet inte riktigt om jag tycker om det. Jag förstår att hon är orkeslös sedan tidigare upplevelser, obekväm med sitt åldrande och orolig för sin dalande hälsa men jag tycker att författaren kunde ha varit lite taktfull och fått Karen att låta lite mindre som en total bitch. Så bara ett litet minus i kanten men fortfarande en fortsatt fantastisk deckare av Adolfsson och jag hoppas det kommer fler delar.