KLOCKMAKARENS DOTTER
Författare: Kate Morton
Antal sidor: 476
Första stycket: ”Vi for till Birchwood Manor eftersom Edward sa att det spökade där. Det gjorde det inte, inte den gången, men det är bara tråkmånsar som låter sanningen stå i vägen för en god historia, och Edward var allt annat än tråkig. Hans passion, hans blinda tro på den sak han förkunnade, var ett av de drag hos honom som väckte min kärlek. Han hade hela glöden hos en väckelsepredikant, hans sätt att framföra sina åsikter gjorde dem gångbara sm glimmande guldmynt. Han drog människor till sig, han väckte en entusiasm som de inte visste om att de ägde, och som fick allt annat än han själv och hans åsikter att förblekna. Men Edward var inte predikant. Jag minns honom. Jag minns alltsammans.”
HANDLING:
Till godset Birchwood Manor på engelska landsbygden anlände på 1860-talet en grupp konstnärer ledda av den karismatiske Edward Radcliffe. En vistelse i inspirationens och kreativitetens tecken slutade med katastrof då en kvinna mördades och en annan försvann.
I nutid hittar den unga arkivarien Elodie Winslow en gammal väska som innehåller ett foto av en vacker kvinna och en teckning föreställande ett pampigt hus. Hon blir närmast besatt av kvinnan och känner omedelbart igen huset, fast hon vet att det är en omöjlighet. Vad har hon för koppling till det som hände för länge sedan på Birchwood Manor?
OMDÖME:
Jag har tidigare haft lite delade åsikter om Mortons tidigare romaner där ”Den glömda trädgården” var fantastisk medan de efterkommande ”Dimmornas lek” och ”Huset vid sjön” inte riktigt nådde upp i samma standard. Men ”Klockmakarens dotter” börjar till min förtjusning återigen att klättra uppåt i betygsstegen. Det är ett väldigt intressant berättarperspektiv som till största del tillhör en sedan länge död kvinna som ser allt i nutid och vet allt om dåtiden. Som alltid med Kate Morton bjuds det på en gedigen historia med pampiga hus, vacker engelsk landsbygd och en väldigt intressant handling att följa som bit för bit vecklar upp historien för att avslöja vad som egentligen hände den där kvällen på Birchwood Manor, och slutet bjuder på en riktigt rafflande finish som lämnar mig alldeles omtöcknad. Språket är medryckande och lättläst men gränsar till att bli lite för sentimentalt. Karaktärerna är som alltid färgstarka och inbjudande och jag tycker särskilt om klockmakarens dotter som kliver fram som en röd tråd genom boken. Hennes barndom, uppväxt och medverkande roll under kvällen på Birchwood Manor är det perspektiv som fångar mig mest.
Men stundvis blir det lite svårt att följa handlingen i och med alla spridda perspektiv och växlingar i tid. Detta i kombination med det lite för sentimentala språket gör att handlingen inte riktigt biter sig fast lika mycket som den borde. Den når inte riktigt upp till samma nivå som ”Den hemliga trädgården” men det känns som om Morton är på väg i rätt riktning igen. Detta var en trevlig liten berättelse som stundvis biter sig tag, men jag vet att Morton kan bättre och det ska bli spännande att läsa kommande böcker.
