RÄFVHONAN
Författare: Anna Laestadius Larsson
Antal sidor: 407
Första stycket: ”Det brann en eld vid det Fersenska palatset. En uppmärksam betraktare kunde skymta en kvinna som oroligt rörde sig uppe på den ståtliga terassen. Blodet pumpade så hårt i kroppen att hon hade svårt att svälja där hon sprang fram och tillbaka och gödde elden med papper. Brev och avskrifter av viktiga dokument som under inga omständigheter fick hamna i orätta händer förvandlades alltför långsamt till aska. Hon borde ha förstått, inte varit så nonchalant. Det hade inte saknats varningstecken.”
HANDLING:
Det är juni 1810 och det brinner en eld på terrassen till det Fersenska palatset. Grevinnan Sophie Piper rör sig oroligt fram och tillbaka, göder elden med brev och avskrifter som under inga omständigheter får hamna i orätta händer.
På Stockholms gator hörs pöbeln ryta: De ska hänga räfvhonan i hennes egna tarmar och sedan supera på Haga. Där förbereder sig drottning Charlotta på flykt. En båt väntar nere i Brunnsviken för att föra henne bort om folket bestämmer sig för att anfalla slottet. De är båda offer för en omsorgsfullt planerad hatkampanj som dirigeras från Glada tackan. En krog som ägs av Johanna, som en gång kallades Pottungen och var Charlottas tjänsteflicka.
OMDÖME:
De tidigare böckerna i serien – ”Barnbruden” och ”Pottungen” – har gett lite blandade betyg, men hållit sig någorlunda i toppen. Även den avslutande delen ”Räfvhonan” lägger sig bland sina föregångare, men full pott blir det inte. Den historiska bakgrunden fortsätter att komma till liv och i takt med att föraktet mot adeln växer är det nu folket som står som den starkaste kraften. Klasskillnader blir tydligare än någonsin när de fattiga konstant kämpar mot orättvisor, övergrepp och våldtäkter som om det vore vardagsmat medan de fina damerna i slottet ständigt klagar över att de är uttråkade och har picknickar i solskenet som om ingenting betyder någonting. Jag tycker överlag att det är en väldigt bra avslutning på en i grunden stark serie om historiens Sverige, där en röd tråd har varit starka personporträtt, klass- och könsskillnader och djupa inblickar i såväl samhällets som individens möjligheter och motgångar. Det har varit en riktig djupdykning i svensk historia som avslutas på ett väldigt bra sätt där alla tre kvinnors öden knyts ihop och vågskålar, privilegier och lycka vänds på ända och byter sida.
Men jag tycker tyvärr att början är lite seg och det är inte förrän under de sista 100 sidorna som det verkligen tar fart. Än en gång är det också främst Johannas historia som verkligen griper tar och lämnar både Charlotta och Sophie i bakgrunden. Sett till sin helhet blir också serien lite ojämn när det kommer till just betyg, trots sammanhängande tema och språkbruk. Det börjar riktigt starkt med ”Barnbruden”, för att tappa lite intresse i ”Pottungen”, för att till sist klättra upp men inte riktigt nå hela vägen i ”Räfvhonan”. Men allt som allt en klart läsvärd serie som jag har njutit av att följa!
