BOKSKÅPETS HEMLIGHET
Författare: Frida Skybäck
Antal sidor: 268
Första stycket: ”Anna stirrar på sig själv i spegeln, känner knappt igen det bleka ansiktet. Den senaste tiden har hon inte haft någon aptit. Huden är grå och glåmig och håret glanslöst. Hennes mamma står bakom henne och fäster slöjan. Varje gång hon borrar in en ny nål i uppsättningen sticker det till i hårbotten. Anna betraktar henne när hon koncentrerat rättar till det tunna floret. Märker allvaret i ögonen och rynkorna kring den spända munnen.”
HANDLING:
I ett gammalt bokskåp i mormors slitna stuga hittar Rebecka en dagbok och en samling brev från 1940-talet och det visar sig snart att hennes familjehistoria är mer komplicerad än hon trott. Vad är det för mörka hemligheter som hennes älskade mormor Anna har dolt under alla dessa år?
Rebecka har flytt sin trasiga familjesituation och inte träffat sin mamma på flera år, men när mormor hamnar på sjukhus återvänder hon motvilligt till Skåne. I breven och dagboken får en berättelse från andra världskriget liv. Den unga Anna är förälskad i Luca och beredd att riskera allt när han ber henne om hjälp med att smuggla danska judar över sundet, omedveten om att ingripandet kommer att förändra deras liv för alltid.
Rebecka läser andaktsfullt och inser att hon inte är den enda som behöver försonas med sitt förflutna. Men finns det fortfarande tid nog för familjen att hitta tillbaka till varandra?
OMDÖME:
Jag har läst mycket av Frida Skybäck sedan innan (Serien om systrarna Stiernfors, ”Bokhandeln på Riverside Drive”, ”Bokcirkeln vid världens ände”) och har alltid tyckt att hon hållit en hög kvalitet. ”Bokskåpets hemlighet” var inte på något sätt dålig, men börjar dra åt ett håll som jag inte riktigt tycker om. Jag skulle vilja beskriva det som att det börjar likna Jenny Colgan. Det är en till genren sett stark feel-good med en del svärta i bakgrunden, men alldeles för förutsägbart. Ibland fungerar det, ibland fungerar det inte och i detta fall tycker jag det fungerade mindre bra. Men självklart finns det mycket som också lyfter. Skybäck har som alltid en förmåga att verkligen förmedla känslor och romansen mellan Anna och Luca framställs väldigt finkänsligt och med stor värme och trovärdighet. Språket har en väldigt fin ton utan att bli för gulligt och som ofta med Skybäck får läsaren följa två berättelser: en från nutiden och en från dåtiden och jag tycker intresset hålls likvärdigt under båda tiderna.
Men som sagt tycker jag det är förutsägbart till den gräns att det tar från läsningen. Jag får inte samma känsla som i tidigare böcker, den känns fin i stunden men kommer troligtvis försvinna från minnet ganska fort. Trots att detta enligt mig är författarens svagaste roman hittills kommer jag fortfarande läsa kommande böcker, för jag vet att Skybäck kan bättre.
