ROTVÄLTA
Författare: Tove Alsterdal
Antal sidor: 396
Första stycket: ”Där reste sig Skulebergets väldiga skugga, rövarberget. En bensinmack blinkade till i utkanten av synfältet, sedan granskog igen. Han hade varit kissnödig i mer än tjugo mil. Vid en avtagsväg körde han in och snubblade ur bilen, klev ut i den vilt blommande vägrenen. Vände sig mot skogen och befriade sig. Det var någonting med dofterna. Blommorna längs dikeskanten. Det var fukten i gräset och diset i kvällsluften, smörblomma och rallarros och hundlokan som växte meterhög. Kanske timotej, vad visste han, han kände igen den bara.”
HANDLING:
Olof var bara fjorton år när han erkände mordet på en tonårsflicka, Lina Stavred. Tjugotre år senare svänger han av E4:an i Ångermanland, in på småvägarna som leder till hans barndomshem. I duschen hittar han sin pappa död, mördad med en jaktkniv. Polisen Eira Sjödin har just återvänt till uppväxtens Kramfors, för att finnas till hands för sin mamma. I undersökningen av mordet på Olofs far kommer hon allt närmare sitt eget liv. Eira var nio år när Lina mördades. Olof var pojken i hennes mardrömmar.
OMDÖME:
Det här var en väldigt lågmäld men samtidigt engagerande deckare. Jag skulle vilja beskriva den som en slags blandning mellan ”Våroffer” och ”Järtecken”. Jag tycker verkligen om karaktärerna och dynamiken i dialogerna. Det låter väldigt mycket som det gör när människor pratar med varandra. Alla tycker inte om alla och är inte rädda för att uttrycka det. Alla vill inte avslöja allt och i detta fall kan man verkligen förstå varför. Men någonstans är detta ett brott som verkligen behöver komma fram i ljuset. Ett samhälle blir inte speciellt harmoniskt av att alltid ha någonting som skaver och i slutändan handlar detta om mycket mer än bara ett brott. Det handlar om oro, misstro, grupptryck, rädsla för att inte höra till, hur förutfattade meningar kan få grova konsekvenser och vad vi är beredda att göra för att skydda oss själva och de som står oss närmast. Det känns väldigt trovärdigt och det är i slutändan det mänskliga som utgör grunden och ger en väldigt jordnära handling som går väl i hand med titeln. Det ena leder till det andra och i slutändan är det en historia som utvecklar sig till en helt annan. Kanske köper jag inte precis allt men det är en gedigen hopknytning som ändå funkar.
Jag skulle inte säga att det är en typisk bladvändare. Det är bra men inte fantastiskt. Jag blir inte riktigt så indragen som jag hade önskat men jag är fortfarande intresserad av att läsa kommande delar. Allt som allt en väldigt strak början som jag hoppas det kommer många uppföljare till.