VÅROFFER
Författare: Anders de la Motte
Antal sidor: 405
Första stycket: ”Så fort Lille-Stefan körde in i träsket började han tänka på den döda flickan. Det var omöjligt att inte göra det. Viskleken, som satt igång redan på morgonen den första maj, hade under de senaste veckorna hunnit gå flera varv genom trakten. Fyllt hans huvud med fasansfulla bilder som inte gick att värja sig mot. Hennes livlösa kropp på offerstenen mitt i domarringen. Vit klänning, utslaget hår. Händerna korsade över bröstet, två hjorthorn mellan de stele fingrarna. Det en gång så vackra ansiktet täckt av en blodig näsduk. Som om den som tagit hennes liv inte velat se henne i ögonen efteråt.”
HANDLING:
Valborgsnatten 1986 mördas en sextonårig flicka under ritualliknande former i skogen intill ett skånskt slott. Hennes styvbror döms för dådet, och kort därefter försvinner hela familjen spårlöst.
Våren 2019 flyttar läkaren Thea Lind in på slottet. Efter att ha gjort ett märkligt fynd i en uråldrig ek ökar hennes fascination för den gamla tragedin. I takt med att hon upptäcker likheter mellan flickans uppväxt och sitt eget såriga förflutna, blir hon alltmer övertygad om att sanningen om mordet aldrig kommit fram. Och att våren 1986 kanske krävt flera offer.
OMDÖME:
Jag har kommit fram till den sista delen i Anders de la Mottes årstidskvartett (tidigare delar Höstdåd, Slutet på sommaren och Vintereld) och jag är inte besviken. Jag möts av fortsatt ihållande spänning och karaktärer som verkligen står ut ur mängden. Handlingen följer samma dramaturgiska mönster som tidigare, där ett gammalt brott i en liten glesbygd kommer upp till ytan med ödesdigra konsekvenser. Spänningen har i denna avslutande del gått från att vara intensivt nervkittlande till mer fängslande och det handlar med om ett mörker som bara växer och växer. Det finns en väldigt tät stämning och det blir snart uppenbart att alla ljuger, men varför? Överlag ligger det största intresset kring att följa denna skara av brokiga, på olika sätt trasiga människor och hur de reagerar när hemligheter kommer upp till ytan. Och efter att ha läst alla delar i serien har jag kommit att uppskatta att det handlar om så mycket mer än ett rent kriminaldrama, det är minst lika mycket en relationsroman, ett familjedrama och till viss del en psykologisk thriller. Det är skickligt hur författaren lyckas ta någonting i grund och botten vardagligt och lägga det i ett suggestivt skimmer och göra det skrämmande verkligt. Men trots denna skicklighet finns det partier där jag anser att författaren har försökt experimentera med inte helt lyckade resultat.
Det blir lite rörigt på sina ställen och några utbredningar känns lite onödiga och tillför inte speciellt mycket. Det känns som om författaren har försökt att ta med lite för många trådar samtidigt som ett sätt att utmana sig själv och det når inte riktigt ända fram. Och liksom i ”Vintereld” möts jag av alldeles för många upprepande frågeställningar och denna gång hör det inte ens ihop med karaktärens personlighet. Överlag är alla dialoger och samtal extremt trovärdiga men detta överskuggas till viss del av dessa diffusa inre monologer som hade gjort sig bäst av att vara dolda. Det är som att beställa någonting på en restaurang, väl medveten om vad man beställt, och ändå få med ett stort plakat som anger vad du har beställt. Att ständigt ha med frågeställningar som lyfter varför, hur och när i en mysterieroman känns lite som att sätta en hatt på en hatt. Det behövs helt enkelt inte. Kanske är jag överanalyserande på denna punkt, men det är ändå någonting som för mig hindrar läsandet. Summa summarum tycker inte jag att detta är så extraordinärt som många recensioner anger, men denna årstidskvartett är definitivt läsvärd och får en stark åtta i betyg rakt igenom. Eftersom det känns som att författaren försökt experimentera lite i denna avslutande del ska det bli spännande att se vad Motte hittar på härnäst.
