DEN LILLA BOKHANDELN I HAMNEN
Författare: Jenny Colgan
Antal sidor: 477
Första stycket: ” ’Berätta för mig om gråten.’ kvinnan satt, vänlig men formell, bakom sjukhusets nötta gamla skrivbord. En plansch på väggen rekommenderade en förvirrande akronym som man skulle komma ihåg om man trodde man höll på att få en stroke. Tanken på att behöva minnas en akronym samtidigt som man fick en stroke gjorde Zoe väldigt nervös, ännu nervösare än att vara här över huvud taget. I rummet med en smutsig persienn som nätt och jämnt täckte en djup fönsternisch som vette ut mot en annan röd tegelvägg och kaffefläckade textilplattor på golvet.”
HANDLING:
Den ensamstående mamman Zoe är i desperat behov av att fly Londons hektiska storstadspuls. Hon vill skapa ett nytt liv åt sig själv och sin fyraårige son Hari. När hon får ett tips av sin vän Nina om ett jobb som barnskötare åt en familj i de skotska högländerna nappar hon direkt. De tre barnen lever rövare i den stora men nedgångna herrgården vid vackra Loch Ness. Pappan är änkling och har inte ork att ta hand om dem. Men Zoe låter sig inte skrämmas. Hon har länge drömt om det lugna livet på landet. Det är dessutom en bonus att Nina behöver lite hjälp med sin bokbuss.
OMDÖME:
Jag har sedan tidigare lite delade meningar när det gäller Jenny Colgan. Ibland kan det nästan bli lite för mycket feel-good. För mysigt, för gulligt, för fint och alla andra synonymer till när någonting blir alldeles för sött. Det här är förutsägbart, men har ändå någonting som ibland känns lite djupare, lite att ta med sig och lite att minnas. Författaren lyckas ändå kombinera någonting varmt och sockersött med verkliga samhällsproblem och aktuella ämnen. Som feel-good fungerar den väldigt bra och jag tycker ändå att detta är en av Colgans bättre böcker. Jag har visserligen lite svårt för Zoe. Hon är lite för nervös, lite för naiv och på något sätt lite för klen. Det finns dåligt självförtroende men det här är ännu ett snäpp nedför trappan. (Lite samma känsla som jag fick för Martha Storm i ”I hjärtats bibliotek”). Hennes tankar hålls ganska ytliga och varje gång det händer någonting att anmärka på så handlar det om att hon är orolig över det ena eller det andra. På ett sätt gör hon ju en omvälvande resa i sig själv allt eftersom historiens gång, men jag vet inte om jag riktigt tror på den. I slutändan saknar hon lite personlighet och hon blir mest ett medium att berätta handlingen genom, när hon inte gnäller över att hon är orolig över någonting. Det låter ganska hårt men jag tycker verkligen inte att hon gör något speciellt stort avtryck.
Det som istället gör ett större intryck är det Skottländska landskapet och hur det skiftar från den ena årstiden till den andra. Varma dagar, mystiska nätter, storm och ösregn, tillbaka till strålande solsken och snöoväder. Det är väderförändringar som lämnar en alldeles förvirrad, men samtidigt är det en del av de skotska högländerna, charmen, friheten och magin bakom detta mytomspunna landskap som gör det så speciellt. Liksom i ”Den lilla bokhandeln runt hörnet” finns en stor kärlek för böcker och litteratur och allting annat som handlar om det skrivna ordet, sagor, romaner, turistskräp och allt däremellan. Dessutom finns en hel del inspiration för handlingen hämtad från både stora litterära verk och storslagna filmer. Mary Poppins möter Nanny McPhee möter Sound of Music möter Jane Eyre.
Kanske att boken i sin helhet känns lite för lång. Mot slutet blir det ganska långrandigt och man sitter lite och väntar på slutet. Dock måste jag erkänna att en av de charmigaste scenerna inträffar just under bokens sista kapitel. Så på så sätt kanske boken betalar för sina långa sidantal. Sammanfattningsvis en fin feel-good av Colgan som bjöd på mer än bara sockersött.