ÖRNFLÖJTEN
Författare: Elvira Birgitta Holm
Antal sidor: 581
Första stycket: ”Den natten när vargen steg ur havet stod fullmånen lågt vid horisonten. Havet låg silverblankt. Den väldiga svarta vargen skakade vattnet ur pälsen, vattendropparna stod som ett gnistregn omkring honom. Mor höll fram mig mot vargen och sa: Här är din son. Vargens kalla nos kittlade mina fotsulor och fick mig att skratta. Då skrattade också vargen och hans skratt var varmt. Han såg på mig med månskensblå ögon. Sedan vände han om och försvann in över ön på tysta tassar.”
HANDLING:
I Örnflöjten möter vi på nytt Ylva, Mikael och sonen Ulv, liksom Mikaels förbjudna kärlek Anselm. Ödet tvingar isär dem och på skilda håll upplever de både kärlek och dramatik innan de slutligen återses mitt under Valdemar Atterdags blodiga erövring av Gotland 1361. Vågar de drömma om fred och lycka?
OMDÖME:
Efter att tidigare läst de två första delarna i serien – Månskensvargen och Ormringen – var jag bara tvungen att läsa även den sista delen. De två tidigare delarna har präglats av både ris och ros trots att jag i slutändan ändå ser dem som väldigt läsvärda och denna sista del får väldigt liknande kritik. Som helhet tycker jag det var ett väldigt värdigt avslut på serien om Mikael och Ylva och det blir en stark 8 som betyg rakt igenom. Jag möts av samma lättlästa språk med korta kapitel som skapar en typisk bladvändare. Det är också ett fortsatt bildrikt språk som målar upp en trovärdig bild av medeltiden. Lukter, färger och ljud skapar en tillvaro som nästintill går att ta på och i denna del finns en ännu större hyllning till skapandets konst som jag verkligen uppskattar. Det ger lite skönhet och innerlighet till en verklighet som annars präglas av sjukdom och krig.
Jag får lite mer grepp om Ylva och Mikael tros att jag fortfarande inte förstår vissa val som framför allt Mikael gör, utan att avslöja för mycket kan jag säga att mycket av det han gör sätter både honom och folk runt omkring i fara, något han borde ha varit smart nog att inse, fött i en verklighet där ett nedlåtande ord var tillräckligt för att folk skulle utbrista i ett blint raserianfall. Istället är det Ylva som växer som karaktär och anammar en ny roll som mor i och med sonen Ulvs födelse och i och med detta väcks ett nytt, självsäkert, beskyddande personlighetsdrag som gör Ylva starkare än någonsin. Hon passar verkligen i sin roll som förälder. Men trots att det är spännande pendlar det lite mellan att riktigt gripa tag och att kännas som utfyllnad, men om utfyllnaden kortats ned hade det nog istället känts för packat. Det blir en balansgång som inte riktigt håller hela vägen. Exempelvis blir pilgrimsresan som Mikael och Anselm gör lika intressant som uttråkande, en nästintill obeskrivlig paradox.
Så med detta som ligger och skaver lite i bakgrunden håller sig denna serie på ett stadigt men inte perfekt betyg. Allt som allt har det ändå varit spännande att följa Mikael och Ylva på deras minst sagt omtumlande resa och ”Örnflöjten” var sannerligen ett starkt avslut på serien vilket inte är det lättaste att klara av. Hatten av och tack för denna upplevelse.