SKUGGJÄGAREN
Författare: Camilla Grebe
Antal sidor: 426
Första stycket: ”Kan ord lindra och läka? Kan en berättelse göra det obegripliga begripligt? Förvandla det till någonting som går att förstå, betrakta utifrån, och kanske en dag lämna bakom sig, likt en plats som man vistats länge på men efter noggrant övervägande bestämmer sig för att överge? Om jag lägger ord till ord, skapar stycken av meningar, och lyckas gjuta liv i historien som växer fram – kan den då bli till en flotte som förmår bära mig ut ur mörkret? Jag ska göra ett försök. Det här är min berättelse, min flotte. Och den börjar med Elsie Svenns. Hon är, om du så vill, bokens första hjältinna. Hon är också dess första offer. Men om det vet hon givetvis ingenting den där sena februarikvällen 1944 när hon sitter på huk intill ett barn på Klara polisstation.”
HANDLING:
En februarinatt 1944 hittas en död kvinna fastspikad i golvet i Klarakvarteren i Stockholm. Trettio år senare hittas ytterligare en kvinna mördad i en sömnig Stockholmsförort. Det bisarra tillvägagångssättet är detsamma.
Jakten på mördaren får ödesdigra konsekvenser för de poliser som arbetar med fallet - Britt-Marie på 1970-talet, Hanne på 1980-talet och Malin, som är verksam idag.
OMDÖME:
Camilla Grebe är sedan tidigare en favoritförfattare där tidigare böcker varit ”Älskaren från huvudkontoret”, ”Husdjuret” och ”Dvalan”. Hon går från klarhet till klarhet och visar på en särskild förmåga att inte verka kunna göra någonting fel och detta håller starkt i sig även i ”Skuggjägaren”. Det är en historia om kvinnor blandat med en rejäl dos samhällskritik och en delikat konstruerad mordgåta. Det första som slår mig är det intressanta berättarperspektivet där vi får följa de centrala kvinnorna i sin egen tidsepok (med övergångar som är så sömlösa att jag får gåshud!) men också en fristående berättare som inte avslöjar sig förrän i slutet. Är det en berättelse återgiven av en mördare eller ett offer, eller kanske någon helt annan? Tidsepokerna bjuder på lika mycket engagemang som fakta, det är kvinnans roll i förändring, fördomar, tvivel, rädsla och hat. Problematiken kring kvinnans förutsättningar porträtteras otroligt engagerat – att slitas mellan det ena och det andra, att vara på två ställen samtidigt men aldrig riktigt räcka till. Det är stämningsfullt, dunkelt och långsamt puttrande och mellan raderna finns en uttalad samhällskritik. Diskriminering och olika bemötande tar stor plats, allt från polissystrarna på 40-talet som inte fick arbeta ute i fält till dagens kvinnliga poliser som till och med kan särbehandlas av kvinnliga kollegor. Det skapas en rejäl tankeställare om hur långt, eller kanske kort, vi egentligen har kommit i dagens utveckling. Visst har saker blivit bättre, men påminnelsen om att det är en bit kvar tas mer än gärna emot.
Detta är ett stycke svensk kvinnohistoria som verkligen tål att berättas och det märks att författaren gjort sin research. Jag sitter på helspänn från första till sista sidan och Träskmördarens identitet hålls irriterande skickligt dold under hela resan. Vi får möta en hel del nya karaktärer innan historien mynnar ut i dagens tid och vi får följa upplösningen genom Malin, Manfred och Hanne på kärt återseende från tidigare böcker. Alla karaktärer griper tag, både de goda och de vidriga, de vi följer över tid såväl som de som snabbt blir en skugga i berättelsen. Jag förundras ständigt över Grebes förmåga att bygga en historia, karaktärerna, dialogerna, mysteriet, polisarbetet, känslorna. Det är, med brist på annat träffsäkert beskrivande ord, riktigt jävla skickligt! Detta är en kriminalroman utöver det vanliga, en klassisk bladvändare, en otrolig läsupplevelse som lämnar en tomhet efter sig som bara sker efter en bok med extra allt. Som alltid längtar jag efter nästa bok av Grebe!
