MÅNSYSTERN
Författare: Lucinda Riley
Antal sidor: 639
Första stycket: ” ’Jag minns exakt var jag var någonstans och vad jag gjorde när jag fick veta att min far hade dött.’ ’Jag minns också var jag befann mig när det hände mig.’ Charlie Kinnaird vände sin genomträngande blå blick mot mig. ’På Margarets viltreservat och skottade hjortbajs. Jag önskar verkligen att omgivningen hade varit mer minnesvärd men det var den inte. Det är helt okej. Fast…’ Jag svalde hårt och undrade hur i hela världen det här samtalet – eller rättare sagt, den här intervjun – hade styrt in på Pa Salts död. För närvarande satt jag mitt emot doktor Charlie Kinnaird i sjukhusets kvalmiga servering.”
HANDLING:
Tiggy D"Aplièse verkar besitta en nästintill övernaturlig förmåga att läka och kommunicera med djur. Hon tar tjänst på det skotska godset Kinnaird, hos den gåtfulle och grubblande Charlie.
Där träffar hon även Chilly, en gammal romsk man som bekräftar att hon har helande krafter och att nyckeln till hennes förflutna finns i de magnifika grottorna utanför Sacromonte. Där föddes en flicka vid namn Lucía år 1912 som med tiden blev "La Candela", den mest framgångsrika flamencodansösen av sin tid.
OMDÖME:
Jag har nu kommit fram till den femte delen i serien om stjärnsystrarna - tidigare delar "De sju systrarna", "Stormsystern", "Skuggsystern" och "Pärlsystern" - och återigen förundras jag över författarens förmåga att bygga en historia. Hur hon kan ge varje syster ett eget liv och en egen personlighet utan att gränsa till det klyschiga och sedan knyta samman detta med en specifik del av historien som alltid förflyttar sig mellan världens alla hörn. Det är romantiserat men alltid i kombination med en ytterst svårdefinierad berättarglädje som ändå gör att man hela tiden sveps med i handlingen och även detta är en typisk bladvändare och sidorna flyger fram. Få författare kan göra en historia så levande som Riley och hon får till och med själva flamencodansen att framställas nästan som en film framför läsarens ögon. Det omfattade sidantalet försvinner fullständigt i all dramatik och historia och en av bokens största styrkor är just att det aldrig blir tråkigt. Mycket engagemang hamnar hos den romska kulturen och hur detta folkslag ständigt möter nya motgångar. Det handlar om identitet, utanförskap, fördomar, hopp och mod. Som alltid bjuder den historiska delen på aningen mer engagemang och det skapas en oerhört stark kontrast mellan fattigdomen och de kala grottor som romerna kallade sitt hem och den flamencodans som ändå bjöd på så mycket livsglädje, värme och gemenskap.
Men någonstans finns det ändå lite att anmärka på. Återigen stör jag mig lite för mycket på det alltför gulliga språket och dialogerna som bara aningen för mycket drar ner på trovärdigheten. Jag har faktiskt även lite svårt att relatera till Tiggy. Med hennes kärlek till djur och natur trodde jag att det här skulle vara den syster som jag har mest gemensamt med, men det blir på något sätt lite för mycket, det andliga tar över och gör det hela lite för abstrakt för min smak. För första gången möter jag också en ganska svåromtyckt karaktär i det historiska perspektivet. Lucia framstår som självisk, bortskämd, övermodig och snobbig. Trots att hennes del av historien väcker många tankar och känslor är det inte hon själv som ger historien liv, det är snarare människorna runt omkring henne, framför allt hennes kärleksfulla och minst sagt tålmodiga mamma. Om jag jämför med tidigare delar är detta den del som jag hittills tycker minst om, inte för att den på något sätt var dålig. Men jag har fortfarande förhoppningar inför kommande delar då det i ”Månsystern” framkommer en hel del frågetecken och hemligheter. Som alltid längtar jag till nästa del.
