DEN GYLLENE HÅRNÅLEN
Författare: Maria Gustavsdotter
Antal sidor: 414
Första stycket: ”Jag minns inget av min köttslige far trots att vi levde i samma hus i tre år innan han dog. Jag kan inte erinra mig att jag suttit på hans knä, att jag låtit mina barnafingrar dra honom i skägget eller att jag hört honom vare sig skratta åt mig eller banna mig. Visst finns det män i mina minnesbilder, men de är alla andra män. Min morfar, mina båda morbröder och de andra männen på gården där jag växte upp. De män som omgav oss, då min mor flyttat hem till sin far.”
HANDLING:
Tio år gammal lämnas Märta Svantesdotter på Gripsholms slott för att uppfostras med de kungliga barnen. Hon räknas som oäkting, trots att de flesta vet vem hennes adlige far är.
Det dröjer inte länge förrän Märta blir god vän med prinsessan Cecilia, men snart övergår vänskapen till något mer. Är det lek och nyfikenhet? Eller åtrå och kärlek?
OMDÖME:
Jag har tidigare läst serien om systrarna Morlandeus av Maria Gustavsdotter där jag fått följa Ulrika, Katarina och Ebba i 1600-talets Sverige. Jag tyckte verkligen om de böckerna och förundrades över den röda tråd som höll intresset levande för inte bara karaktärerna och handlingen, utan också historien runt omkring. De skrevs alla med ett säreget målande språk som kunde knyta ihop det faktiska och det fiktiva till en bra balans, och det är precis där som jag tyvärr tycker att det spricker för ”Den gyllene hårnålen”. Historien kring Vasa-släkten är verkligen detaljrik och det är bitvis spännande, men jag känner inte riktigt att boken någonsin rycker tag. Jag känner inget riktigt sug efter att läsa för att se hur det går eller hur det slutar och de bitar som egentligen är väldigt känslosamma lämnar mig mest tom på känslor. Allt som allt känns hela romanen lite torr och tråkig och på något sätt distanserad. Det känns inte som att det är samma författare jag läser, som tidigare har skrivit romaner som jag både skrattat och gråtit till.
Det är i sig en stark historisk roman med fiktiva inslag, som i detta fall verkar lägga lite mer betoning på det historiska, och i slutändan är det ingenting annat än en smaksak. Jag föredrar Gustavsdotter i serien om systrarna Morlandeus just för att den fokuserar lite mer på det fiktiva (och värt är också att nämna att även detta fiktiva i slutändan ligger väldigt nära fakta; händelserna kan mycket väl ha inträffat under tiden, de enda som inte funnits på riktigt är karaktärerna i sig). Så som historielektion och kunskaps-forum var ”Den gyllene hårnålen” en stark roman, men jag tycker inte att det är den bästa av Gustavsdotter.
