KANINJÄGAREN
Författare: Lars Kepler
Antal sidor: 572
Första stycket: ”Det är tidig morgon och fjärdens släta vatten blänker som borstat stål. Alla de luxuösa villorna ligger i nattlig dvala, men simbassänger och trädgårdsbelysning glimmar genom höga staket och grenverk. En berusad man går på vägen utmed strandlinjen med en vinflaska i handen. Han hejdar sig framför ett vitt hus vars långsträckta glasfasad vänder sig mot havsviken. Med stor noggrannhet ställer han ner flaskan mitt på vägen, kliver förbi diket, klättrar över det svarta järnstaketet och kommer in på tomten.”
HANDLING:
Joona Linna har suttit två år på den slutna anstalten Kumla när han förs till ett hemligt möte. Polisen behöver hans hjälp för att stoppa den gåtfulle mördaren som går under namnet Kaninjägaren. Den enda länken mellan offren är att de alla hör ett barn läsa upp en ramsa om kaniner innan mördaren kommer. Ödets tärningskast placerar överraskande tevekocken Rex Müller mitt i händelsernas centrum. För första gången ska han ta hand om sin son Sammy. Men istället för tre lugna veckor blir det en fruktansvärd kamp på liv och död.
Joona Linna och Saga Bauer är tvungna att börja samarbeta i hemlighet för att stoppa Kaninjägaren innan det är försent.
Du vet aldrig vad ödet har i beredskap för dig, vad som kommer att hinna ifatt dig om du inte börjar springa nu.
OMDÖME:
Sjätte boken i serien om Joona Linna är nu läst i och med ”Kaninjägaren”. Det har varit en lång resa (som snart verkar vara slut) efter att tidigare ha läst ”Hypnotisören”, ”Paganinikontraktet”, ”Eldvittnet”, ”Sandmannen” och ”Stalker”. Fortfarande är det mycket som känns igen: viljan att sträckläsa, de korta kapitlen, det rasande tempot, det brutala våldet och det rappa språket. Men jag kan också konstatera att författaren har ryckt upp sig en aning sedan ”Stalker” som jag tyckte hade spårat ut alldeles för mycket utanför gränserna. ”Kaninjägaren” känns mer engagerad, mer intressant och på något sätt psykologiskt djupare. Joona Linna är fortfarande den starka superhjälten som kan allt och Saga Bauer är fortfarande världens vackraste, smartaste och starkaste kvinna, men man kan inte längre bara förvänta sig att de alltid har allting under kontroll – för det har de plötsligt inte. Under deras skyddande superhjältekostymer börjar det spricka fram en viss sårbarhet som för första gången visar karaktärernas riktiga mänsklighet. Ett trevligt inslag mellan allt våld och blod. Även mördaren verkar ha lagts lite extra tanke bakom som i denna del av serien är intressantare än någonsin. Alla skyldiga i tidigare böcker har varit så utstuderat psykiskt sjuka att det nästan blir distanserat, men nu börjar även mördaren att krypa in under skinnet.
Så det har definitivt hänt någonting sedan ”Stalker”, men högsta klass är det inte riktigt. Jag tycker fortfarande det blir lite för mycket på sina ställen. Jag har tidigare lovordat den grafiska framställningen av morden, men ibland kan det bli lite för mycket av det goda – eller i detta fall blodiga. Det är väldigt mycket kroppsdelar och tarmar som flyger runt och väldigt mycket blod som skvätter. More is more när det gäller Kepler, men det kan bli lite too much. Jag tycker fortfarande att den överdrivna framställningen riktigt lyfter spänningen, men hoppas att författarna kan dra tillbaka det bara en gnutta till nästa del i serien.
