INGENTING MINDRE ÄN ETT MIRAKEL
Författare: Markus Zusak
Antal sidor: 536
Första stycket: ”I början fanns det en mördare, en mula och en pojke, men det här är inte början, det är före början, det är jag, och jag är Matthew, och här sitter jag, i köket, på natten – i den gamla flodmynningen av ljus – och jag knattrar och knattrar på. Huset är tyst och stilla runt omkring mig. Det är så det är, alla andra sover. Jag sitter vid köksbordet.”
HANDLING:
De fem bröderna Dunbar lever tillsammans i ett nedgånget hus i utkanterna av Sydney. Rory, Henry, Tommy, Clay(ton) och Matthew har ett helt menageri av djur och tar hand om varandra så gott det går utan några som helst vuxna närvarande. De slåss och förälskar sig och ägnar sig åt sina favoritintressen: pianospel, långdistanslöpning, Homeros Odyssén eller Michelangelos konst.
En dag dyker Mördaren upp, det är fadern som fått detta epitet av sönerna i och med modern Pennys frånfälle. Michael Dunbar sträcker ut en hand mot sina söner och berättar om sitt Stora Projekt. Han tänker bygga en bro över floden Amahnu och nu behöver han deras hjälp. Clay är den ende av bröderna som nappar på faderns förslag och följer med honom för att bygga den bro som ska bli ett minnesmärke över deras förgångna och gottgöra alla faderns misstag.
OMDÖME:
”Ingenting mindre än ett mirakel” var en omvälvande och storslagen släktkrönika som verkligen sätter igång alla möjliga känslor. Den är svår att recensera eftersom jag inte riktigt vet vad jag känner, trots att jag vet att jag känner någonting. Det är allt som allt väldigt annorlunda, subtilt, suggestivt, men ändå insiktsfullt, med en väldigt flytande tidslinje som mot alla odds aldrig får mig att tappa tråden. Det handlar om familj, hur vi visar kärlek till varandra på de allra konstigaste sätt, hur våra konsekvenser sätter spår i tiden och hur svårt det är att växa upp. Det blir ett detaljerat porträtt av verkligheten och livets villkor. Skrivspråksmässigt skulle jag vilja beskriva detta som någonting mellan Fredrik Backman och Philipp Meyer där underbara beskrivningar och liknelser öppnar upp för tolkning trots att de är extremt specifika och slagkraftiga så som ’Han var en puck med knytnävar’. Matthew står som berättare men handlingen cirkulerar kring den näst yngste brodern Clay som genom sina val att hjälpa fadern med brobyggandet skapar inte bara en bokstavlig bro utan även en bildlig bro som återigen för samman familjen genom det förflutna som alla vill glömma. Likt en väv sätts alla bitar och händelser ihop för att ge svar på frågor som förbryllat mig under läsningen, till exempel: varför har Clay den där klädnypan i fickan hela tiden?!
Jag möts av väldigt djupa karaktärer som jag ändå aldrig riktigt lär känna, de är på ett sätt lite mystiska och komplexa och skapar ett intresse trots att jag aldrig riktigt kommer dem nära. Jag kan, som nämnts tidigare, inte riktigt sätta fingret på vad jag känner, trots att jag känner väldigt mycket, och trots en väldigt fin och betydelsefull historia är det ganska svårt att följa. Det är ett tungt ämne och i och med detta blir det också ganska tungt att läsa. Sedan kan jag inte låta bli att jämföra den med ”Boktjuven” som fortfarande är en av mina absoluta favoritböcker, och gör jag det når ”Ingenting mindre än ett mirakel” inte upp till samma känsla. Det saknas en viss lättfullhet och lekfullhet för att riktigt kunna ta handlingen till sig. Men den var minst sagt intressant och så här i efterhand är jag tacksam för att få ha läst den, trots att jag fortfarande inte är riktigt säker på vilka känslor den faktiskt väckte i mig.