BARA BÖCKER!

FÖRFATTARE: Camilla Grebe

ANTAL SIDOR: 451

FÖRSTA STYCKET: ”Allting börjar och slutar med barnen, sa du. De kom till oss som en gåva, ett löfte om någonting större än livet självt. Vi var oförberedda, förstås – vem skulle inte vara det? Och oförberedda som vi var kunde vi inte ana omfattningen av kärleken, av sorgen, av rädslan som skulle följa. Till en början förlitade vi oss på instinkten – vi var ju själva människobarn, visst förstod vi väl vad de små behövde? Vi tröstade, vi stöttade, vi smekte, vi förmanade. De trinda små barnabenen växte, gav sig snart ut i det vi kallar livet.”

HANDLING:

Lykke Andersen - redaktör, författarhustru, tonårsmamma och, enligt omgivningen, inte ett spår våldsam - står anklagad för mord. Vad har hänt på familjens idylliska gård? Har det att göra med det som skedde där åtta år tidigare? Och varför vägrar Lykke att tala med någon annan än kriminalkommissarie Manfred Olsson?

OMDÖME:

Det här är den sjätte fristående delen i serien om ”Flickorna och mörkret” och som alltid levererar Grebe enligt förväntan. Det här är en hyllning till ’mysteriet med det slutna rummet’ och lika delar klassisk deckare som relationsdrama med en gnutta spänningsthriller. Ett mysterium där det aldrig är riktigt säkert vem som äger sanningen. Sakta men säkert läggs alla bitar på plats och det går inte att slita sig innan dess att hela bilden står klar. Det är en handling som inte riktigt går att säga så mycket mer om utan att förstöra upplösningen. Gång på gång står jag handfallen över hur Grebe lyckas som författare. Hur hon bygger en historia, håller intresset uppe, bygger karaktärer och knyter ihop intriger. Ofta omfattande sidantal som alltid flyter så anspråkslöst. Det är närmast beundransvärt.

Jag är dock inte riktigt lika överrumplad som jag blivit när jag läst tidigare böcker av Grebe. Om något tycker jag inte riktigt att hon lyckas skapa sympati för huvudpersonen, vilket är förvånande eftersom kvinnorna alltid fått stå som starka karaktärer i föregående delar i serien. Lycke står lite för sig själv, en snobbig, ganska platt och tråkig kvinna som lever i sin priviligierade kulturbubbla och verkligen gestaltar den krystade idyll som tillhör dem som tror att de är lite bättre än alla andra. Detta drar tyvärr ned betyget lite, men det betyder inte på något sätt att jag uppfattar detta som dåligt. ”Välkommen till evigheten” står fortfarande som en stark del i denna serie och jag hoppas det kommer många, många fler.