1795
FÖRFATTARE: Niklas Natt och Dag
ANTAL SIDOR: 459
FÖRSTA STYCKET: ”Borta är den sälla låten från stråke och sträng, den som nyss fyllde hans värld och kom honom att glömma allting annat. Istället ringer klockorna från tornen i höstnatten, och deras klang är ljudet av trevande lemmar som söker honom och ingen annan, sjunger hans utsatthet för alla att höra. Tycho Ceton drar axlarna mot öronen och hukar när han lämnar grändernas betäckning och hastar mot dånet från Polhems sluss. Hålet efter en uppbruten kullersten vrider spännet av vänsterskon, men han förmår inte stanna för dess skull, utan rättar sin gång för att behålla lädret på foten.”
HANDLING:
Likt ett skadskjutet djur stryker Tycho Ceton runt i staden mellan broarna, medan han filar på en plan för att återta den glans han förlorat. Han ska ställa till med ett spektakel mer häpnadsväckande, mer hänförande och mer avgrundsdjupt vidrigt än något som dittills skådats i detta vidunderliga och vedervärdiga Stockholm.
Den som satt sig i sinne att stoppa honom är Emil Winge. Men denne känner hur stödet för hans jakt börjar tryta. De paranoida myndigheterna har viktigare saker att ägna sig åt, och hans vapendragare Mickel Cardell är upptagen av en egen jakt efter Anna Stina Knapp, som försvunnit efter hennes båda barns död.
OMDÖME:
”1793” landade som en riktig käftsmäll. ”1794” kunde nästan omöjligen uppnå samma känsla av läsupplevelse men kom inte långt efter. Tyvärr ramlar det ner ännu en bit med den avslutande delen i trilogin. Liksom tidigare delar väver författaren in tidstypiska scenarier och politiska intriger, men detta är första delen som jag känner att jag har svårt att följa med i vad som verkligen händer. Det blir subtilt pretentiöst, vilket är synd på en så i sig själv storslagen serie.
Överlag är jag imponerad av författarens förmåga att bygga upp en historia med ett starkt och minst sagt originellt språk. Författaren har på något sätt lyckats skapa någonting helt eget, ett gammeldags språk som låter som sent 1700-tal utan att riktigt vara det. En gammeldags svenska som egentligen inte finns men som alla kan läsa och njuta av, och framför allt: som alla kan följa och förstå, utan att språkbruket för den delen låter allt för modernt. Det nalkande slutet kan anas mellan raderna, framför allt genom huvudkaraktärernas inre tankar kring försoning, skuld och rättvisa. Det finns många trådar att knyta ihop men jag tycker att författaren tills slut lyckas med bravur. Sista sidorna är riktigt träffande och ger ett sista litet ljussken i denna becksvarta verklighet, som skildrats till den gräns att alla äckliga lukter fastnar i näsan och man kan smaka allt det ruttna på tungan.
Sammanlagt en minst sagt fascinerande serie. En historielektion blandat med blodig deckare som kanske inte räckte riktigt hela vägen fram men som fortfarande lämnar ett starkt intryck och mycket inhämtad kunskap om Sveriges historia, om en tid vars like jag sannerligen hoppas vi aldrig behöver uppleva igen.
