HÄXORNA
Författare: Elisabeth Östnäs
Antal sidor: 378
Första stycket: ”Hon gick ut i sjön. Vattnet var svalt mot benen. Natten var varm men det kom ljumma vindar från sjön, de delade sig vid Ivö klack och kom svepande över Hällaby. Hennes hud knottrade sig. Hon tog några snabba steg och sköt sedan ut med långa simtag, ansiktet under vattenytan och vågorna mot kroppen som lätta smekningar.”
HANDLING:
Året är 1711, kriget har utarmat folket och pesten härjar i Skåne. Den unga, egensinniga Isabella vill bort från sin hemby och allt skvaller. Hennes mor kallades häxa när hon levde och mostern är läkekvinna, så de mest religiösa spottar efter flickan. Själv tror Isabella inte på magi, utan på logik och medicin. Men under midsommardansen uppenbarar sig en man för henne som ingen annan tycks se.
När soldater en tid senare anländer till byn och hon känner igen den unge mannen bland dem omkullkastas allt. Isabella förstår att hon har en förmåga, och den visar sig vara lika användbar som farlig. En katastrof drabbar trakten och i sökandet efter en syndabock vänds snart blickarna mot de helande kvinnorna.
OMDÖME:
Det här var en alldeles speciell läsupplevelse. Jag har tidigare läst ”Midsommarbrud” av Östnäs som tyvärr inte var riktigt i min smak, men ”Häxorna” var någonting helt annat. Jag tycker om något att starten är ganska långsam, men ju mer jag läser desto mer fastnar jag, sugs jag in, riktigt uppslukas jag av historien. Jag möts av en slags subtil spänning som blandas in i vardagens bestyr. Det är inte rasande spännande på något sätt men ändå sitter jag som klistrad och sträckläser. Det är en roman med mycket historia och research i ryggen som bjuder på enligt mig en otroligt trovärdig framställning av både handling, karaktärer och dialoger däremellan. Det ger en inblick i hur man tänkte, hur man trodde, vad man tyckte och ansåg, vad man sa högt och vad man var rädd för att säga. Hur man tyckte om livet och om människor runt omkring, hur man överlevde, vad man gladdes över och vad man var rädd för. Pesten i sig framställs fruktansvärt skickligt. Otrevligt och äckligt, men samtidigt med en paradoxal hint av poesi.
Den stora häx-hysterin är över men skräcken för trollkonor lever fortfarande. I och med pesten väcks många farhågor och frågor och i en tid av skräck och död är det inte konstigt att man letar efter en syndabock. Dessa helande kvinnor som tidigare setts upp till för råd och stöd hängs nu ut som djävulens påfund och omställningen och hyckleriet är verkligen starkt porträtterat. Det är lika intressant som frustrerande att läsa om hur människor trodde förr i tiden och kvinnans roll är lika fascinerande som skrämmande. Även karaktärerna är minst sagt intressanta. Det är människor av kött och blod, ingen är fullt igenom ond eller god och på ett sätt är de väldigt moderna. Författaren har en förmåga att få dåtidens känslor och handlingar att verka likvärdiga till nutidens problem och åsikter. Det är alltid lätt att vara efterklok, man har ofta svårt att veta vad man har innan det är borta och ibland är det svårt att hålla sina åsikter för sig själv. Hur löser man en konflikt på bästa sätt? Hur hindrar man en smitta att spridas? Vem ska man skylla på när smittan väl sprids? Och är det verkligen en synd att älska? Det hela är väldigt snyggt komponerat och mitt i allting finns häxkonster och magi som en lite extra krydda. Den tar sin rättmätiga plats i tiden utan att ta över historien och mynnar ut i ett slut som lämnar mig fullständigt tillfreds. Det tar lite tid för mig att komma in i historien, vilket är det enda som drar ner betyget, annars var detta en fantastisk läsupplevelse.