UTAN ETT ORD
Författare: Linwood Barclay
Antal sidor: 359
Första stycket: ”När Cynthia vaknade var det så tyst i huset att hin trodde att det var lördag. Om det bara hade varit det. Om det någonsin funnits ett tillfälle när hon önskat att det hade varit lördag eller vad som helst utom en skoldag så var det nu. Illamåendet sköljde igenom henne, huvudet var fullt av betong och det var knappt att hon klarade av att hålla det upprätt. Jäklar! Vad var det där i papperskorgen bredvid sängen? Hon kom inte ens ihåg att hon hade spytt på natten, men on hon behövt bevis hade hon fått det nu.”
HANDLING:
14-åriga Cynthia skriker åt sina föräldrar och slår igen dörren till sitt rum. När hon vaknar nästa morgon förväntar hon sig en konfrontation, men istället är huset tomt. Hennes mamma, pappa och storebror är borta.
25 år senare bestämmer sig Cynthia för att delta i ett tv-program om olösta fall i ett sista försök att få veta vad som hände den där natten. Först händer ingenting. Sen ringer telefonen. En mansröst säger att hennes familj förlåter henne. Cynthia är nära att bryta ihop. Är hennes familj vid liv? Varför har de aldrig hört av sig? Cynthia börjar forska i försvinnandet, och trådarna leder till fruktansvärda hemligheter. Kanske hade det varit bättre att låta det förflutna vila.
OMDÖME:
Det här var min första lästa bok av Linwood Barclay och det var väl en hyfsad upplevelse. Spänningsfaktorn är hög, kapitlen är korta och drivet är bra. Handlingen ges i jag-form utifrån Cynthias man Terrys perspektiv. Det kändes lite konstigt i början och jag fick ständigt påminna mig själv om att jaget inte refererade till Cynthia som trots berättande-formen hela tiden känns som bokens kärna. Men i slutändan var det ändå ett väldigt smart val då man får se handlingen från två synvinklar, vilket är en fördel då det ofta är svårt att veta vad som pågår i Cynthias huvud och vad som faktiskt händer. Men jag köper inte riktigt allting.
Dialogerna blir lite konstiga ibland och det är lite för vanligt att någonting som kan förklaras på några meningar tar flera kapitel att spotta fram. Jag förstår att det är en del av spänningsmomentet men det blir tyvärr lite för uppenbart utdraget. Även karaktärerna föder en viss hatkärlek, jag känner med dem och förstår dem på ena sidan bara för att på nästa sida tycka att de är fullständigt korkade. Jag har inte varit i en liknande situation men jag tvivlar på att folk reagerar på detta sätt. Återigen som en del av spänningsmomentet kan jag förstå att folk beter sig konstigt och irrationellt i stressande situationer men även här blir det för uppenbart korkat. Det finns en hårfin gräns mellan spänning och trovärdighet där spänningen tyvärr ofta drar över på bekostnad av trovärdigheten. Det var en thriller med hyfsat högt underhållningsvärde, lättläst och lätt att ta till sig, men lite för många aspekter att hänga upp sig på.