MIN FANTASTISKA VÄNINNA
Författare: Elena Ferrante
Antal sidor: 335
Första stycket: ”I morse ringde Rino och jag trodde han ville ha pengar igen så jag tog sats för att säga nej. Men det var något helt annat som fick honom att ringa – hans mamma var försvunnen. ’Hur länge har hon varit borta?’ ’I två veckor.’ ’Och du hör av dig först nu?’ Jag måste ha låtit hätsk trots att jag varken var arg eller upprörd, bara lite ironisk i tonfallet. Han försökte förklara sig men lät generad och pratade osammanhängande, blandade napolitanska och italienska. Han sade att han hade varit säker på att hans mamma drev runt i Neapel som vanligt.”
HANDLING:
Den upproriska och intelligenta Lila fick vid 14 års ålder sluta skolan för att börja jobba och giftes bort vid 16 års ålder. Elena, däremot, fick fortsätta läroverket och utbildade sig sedan vid en elitskola i norra Italien.
Nu får den medelålders Elena veta att barndomsvännen Lila försvunnit spårlöst från sitt hem i Neapel. Händelsen slungar Elena tillbaka till barndomen, präglad av våld, fattigdom och uråldriga könsrollsmönster. För att inte glömma Lila börjar Elena skriva ner minnena av deras vänskap och uppväxt. Trots att flickorna tidigt gick skilda vägar är deras öden sammanflätade för all framtid.
OMDÖME:
”Min fantastiska väninna” är första delen i Neapelkvartetten och jag har hört så mycket positivt om denna omvälvande serie, tänkt läsa den länge men det har aldrig blivit av. Och efter att nu ha läst första delen är jag lite kluven. Den napolitanska omgivningen bjuder på en hel del överraskningar och en miljö som jag personligen inte visste så mycket om innan. Och visst är det intressant på många sätt och vis. Lila väcker en hel orkan av känslor och åsikter. Hon är intelligent, självsäker och orädd, en stark kvinnogestalt i en bakåtsträvande tid, men samtidigt är hon elak, självisk, manipulativ och smått obehaglig. Jag beundrar henne lika mycket som jag föraktar henne, älskar henne lika mycket som hatar henne och hennes vänskap med Elena väcker även den sannerligen starka känslor. Det är en dysfunktionell vänskap som jag på ett sätt inte alls kan förstå, samtidigt som jag starkt kan relatera till den. Jag vet hur det är att ha någon som känns som en bästa vän, men som samtidigt gör dig ledsen. Hur det är att vara bästa vänner och konkurrenter på samma gång. Jag känner väl igen rädslan att av att bryta med någon för att man är rädd att man inte är stark nog att stå på egna ben ensam, men efter ett avbrott inse att det var exakt det som behövdes för att kunna växa. Men trots att vänskapen är dysfunktionell och i sig själv destruktiv verkar det ändå vara precis det som behövs i en verklighet där osäkerhet ligger i luften, våld är en del av vardagen och människor allmänt spretar åt alla möjliga håll. I slutändan är det just denna vänskap, denna maktkamp, som skapar spänningen i handlingen.
Hela romanen är en slags dagboksanteckning skriven av Elena som ett sätt att minnas sin barndom. En barndom som till stor del präglas av avundsjuka och en strävan efter att hitta sig själv och det som framställs är en väldigt oförutsägbar och obalanserad verklighet där ingen kan vara säker på någonting, inte ens sig själva. Det handlar om ett ständigt sökande efter en identitet som både färgas och hindras av omgivningen. Ambivalensen och motsägelsefullheten som återfinns i vänskapen mellan Elena och Lila hittas också i språket. Det både lyfter handlingen och håller den tillbaka. Författaren kan ta en hel sida till att beskriva ett ansiktsuttryck. Hur det ser ut, vad det väcker för känslor och vad det skulle kunna leda till. Å ena sidan bidrar det till handlingen som i grund och botten byggs väldigt mycket på just stämningar och hur det minsta lilla riskerar att leda till farliga missförstånd och konflikter. Å andra sidan blir det lite för mastigt, som att titta på en tavla med många lager. För att se hela bilden måste man först ta sig igenom alla nyanser, men risken finns att man tröttnar innan dess. Lite för mycket detaljer i kombination med lite för lite driv skapar en historia som är ganska svår att engagera sig i. Jag tycker om detta lika mycket som jag har svårt för det, vilket är samma känsla jag har för boken som helhet. Men samtidigt bara måste jag ju läsa vidare för att få reda på vad som egentligen hände med Lila och kommer med stor sannolikhet att läsa kommande delar i framtiden. För trots att jag känner att denna del inte riktigt når ända fram har jag en känsla av att det här är en historia som kan växa och bli bättre.
