JAG UTAN DIG
Författare: Kelly Rimmer
Antal sidor: 318
Första stycket: ”Det var absolut inte kärlek vid första ögonkastet. I ögonvrån såg jag en bar, smutsig fot. Det var inte meningen att stirra, men nakna fötter offentligt råkar vara det värsta jag vet – och i det ögonblicket hade jag ännu inte sett kroppen som foten hörde till. Jag kan tänka mig att jag gjorde en grimas och försökte tvinga tillbaka blicken till laptopen som jag satt och jobbade på. Tydligen utan att lyckas, för snart kommenterade hon mitt stirrande. ’Mina ögon sitter här uppe’, sa hon. Till min förvåning lät hon road och jag sneglade upp för att se om jag hade missuppfattat hennes ton. Det var så våra blickar möttes. Och jag blev kär – så kanske var det kärlek vid andra ögonkastet.”
HANDLING:
Callum arbetar på en stor PR-byrå i Sydney och tar varje dag färjan hem till förorten Manly. En dag på färjan kommer han av en slump i samtal med Lilah, som är en engagerad jurist och miljökämpe, och detta första möte utvecklar sig snabbt till en stormig förälskelse. Ingen av dem tror egentligen på kärlek vid första ögonkastet, men de klickar helt enkelt med varandra.
Lilah försöker först kämpa emot med alla medel. Hon hittar på den ena ursäkten efter den andra för att inte låta känslorna ta över, men till sist ger hon upp och låter sig översköljas av kärleken. Allt ser ljust ut, och deras förhållande blir allt starkare. Men så kommer den dag då Lilah inte längre kan ignorera de sjukdomstecken som hon fruktat och hållit hemliga för Callum.
OMDÖME:
Min första upplevelse av Kelly Rimmer var när jag läste ”En mors bekännelse” och oj vilken upplevelse det var. Tyvärr kan jag inte säga att ”Jag utan dig” var på samma nivå. Det var en sorglig feel-good framställt väldigt finstämt och vackert. Romantik när den är som bäst, inte på något sätt sliskig eller klyschig utan istället vacklande, utmanande, problematisk och stundvis överväldigande och underbar. Helt enkelt väldigt trovärdigt. Tankarna går till Jojo Moyes ”Livet efter dig” (där jag än så länge bara sett filmen) och det är både trovärdigt och engagerande, trots att man tidigt anar hur det ska sluta. Jag tycker om Lilah och Callum, de är komplexa och levande, väldigt mänskliga och ger boken ett bra driv och hela handlingen är beroende av dessa två människor och deras tankar och funderingar. Det är också en historia som känns väldigt genuin och äkta. Språket är flytande med fina formuleringar och miljöbeskrivningar och i slutändan ligger engagemanget för handlingen inte i själva händelserna, utan snarare i känslan de ger.
Men trots ett väldigt bra slut med en överraskande twist kändes den sista biten lite för klyschig. Det var ingenting fel egentligen men utan att avslöja för mycket gav det samma känsla som när man säger att ”de levde lyckliga i alla sina dagar”. Det blev lite för gulligt, lite för väntat. Sedan hamnar handlingen i något slags stand-by ibland, trots att Lilah och Callum gör sitt bästa för att bära upp handlingen håller det inte riktigt hela vägen. Eftersom man tidigt vet vad som kommer hända blir mycket av boken bara en enda lång väntan på det oundvikliga och mycket landar i Lilah’s oförmåga att bestämma sig för om hon ska berätta för Callum eller inte. Om jag jämför den med ”En mors bekännelse” når den inte riktigt till samma standard. Den var en läsvärd bok, men den påverkade mig inte riktigt så djupt som jag hade hoppats.