SLUTET PÅ SOMMAREN
Författare: Anders de la Motte
Antal sidor: 372
Första stycket: ”Kaninungen tryckte i det höga gräset. Pälsen var våt och blank av daggen som nyss gjort skymningen sällskap i trädgården. Egentligen borde han gå in. Mamma tyckte inte om att han var ute ensam, framför allt inte när det skymde. Men han var stor nu, fem år om bara några veckor, och han tyckte mycket om skymningen. Alldeles snart skulle nattdjuren börja röra på sig. Igelkottar skulle försiktigt kika ut under de stora buskarna och sätta av i små lustiga kringelikrokar över gräset. Fladdermöss skulle börja virvla runt mellan de höga träden, och bortifrån kastanjeallén på andra sidan boningshuset kunde han redan höra de första ropen från ugglorna.”
HANDLING:
En sensommarkväll 1983 försvinner en femårig pojke från en ensligt belägen gård på den skånska slätten. Trots att hela bygden engagerar sig i sökandet hittas han inte, och ryktena och misstankarna sprids snabbt. Men den valhänta brottsutredning som följer läggs till slut ner, och sorgen och ovissheten får pojkens familj att långsamt falla sönder.
Tjugo år senare leder hans storasyster Veronica ett gruppterapisamtal i Stockholm. Plötsligt ansluter en ung man, och inför gruppen berättar han om sin barndom, om oförklarliga minnen av en pojkes försvinnande. Hans berättelse är skrämmande välbekant och skakar om Veronica. Hon måste återvända till Skåne och sin trasiga familj för att söka svaret på frågan som ingen längre vill ställa. Vad hände egentligen den där sommaren för så längesedan? Sommaren som aldrig tog slut.
OMDÖME:
Jag har tidigare läst ”Höstdåd” som egentligen kommer efter denna del i serien men böckerna fungerar bra som fristående. ”Slutet på sommaren” låter tankarna vandra till ”Säg att du är min” av Norebäck med ett stänk av Jane Harper. Styrkan ligger i småstadsbeskrivningarna, mentaliteten, dynamiken, sammanhållningen. Det blir som en egen liten kultur. Det handlar om tillit, ryktesspridning, förutfattade meningar och den enorma faran i att bestämma sig för någonting i förhand utan att ha den fulla sanningen. Vad som håller samman ett samhälle men också vad som splittrar det. Det blir på ett sätt en studie av människans inre och dennes nästintill patologiska drivkraft att snabbt hitta en syndabock i sorgens hetta. Det handlar också om familjeband, djupt begravda hemligheter och hur en liten lögn kan växa sig till något mycket större. Det är smått klaustrofobiskt och hela tiden finns någonting som skaver mellan raderna. Tempot är ganska långsamt och har en vemodig framhållning men trots detta upprätthålls fortfarande spänningen och jag läser kapitel på kapitel medan tiden flyger iväg.
Jag möts av en väldigt trovärdig gestaltning av en familj som långsamt går sönder av sorg och ovisshet och det mest intressanta är att se hur detta försvinnande påverkar alla karaktärer. Veronica är den som står mest i centrum och jag får verkligen lära känna henne, på gott och ont. Jag kan förstå hennes svårigheter och osäkerhet men ibland är hon så ologisk och allmänt jobbig att jag fullständigt tappar förtroende för henne. Det pendlar lite hit och dit kan man säga. Men förutom att jag lär känna Veronica känner jag inte riktigt att jag lär känna övriga karaktärer tillräckligt för att kunna följa med i handlingen. När slutet kommer har jag inte haft början till en chans att själv kunna spekulera kring hur det egentligen ligger till, vilket kanske inte är någonting som behöver innebära någonting negativt, men jag tycker att den aspekten vanligtvis tillför någonting extra till läsandet. Det ska finnas en rimlig möjlighet att kunna lösa gåtan. Trots att slutet är lika passande som gripande sker det lite väl friktionsfritt genom att bevis dyker upp helt plötsligt när det egentligen hade kunnat hittats mycket tidigare. Det är som om bevisen inte finns där förrän i slutet och det känns lite konstigt och tillrättalagt. Så det blir inte full pott men ”Slutet på sommaren” är i sin kärna väldigt lättillgänglig och jag kan förstå varför författaren fått så många utmärkelser. Jag skulle summera detta som definitivt läsvärt och visst blir jag sugen på att läsa nästa del i serien.
