ÖVERLEVARNA

 

Författare: Wendy Holden

Antal sidor: 363

Första stycket: ” ’Sind Sie schwanger, fesche Frau?’ (Är ni med barn min sköna?) SS-mannen som ställde frågan log medan han bredbent stod och synade Priska Löwenbienová uppifrån och ner med forensisk fascination.”

HANDLING:

När Priska, Rachel och Anka kom till Auschwitz hösten 1944 var de alla gravida. Ingen av dem kände varandra. Alla tre förstod att de var tvungna att hemlighålla sin graviditet. Fortfarande omedvetna om varandras existens förflyttades de så småningom till en flygvapenfabrik i Tyskland för slavarbete. Efter några månader, i krigets slutskede när tyskarna insåg att de höll på att förlora, var det bråttom att göra sig av med fångarna. Kvinnorna skickades till det österrikiska förintelselägret Mauthausen – en resa som tog 17 dagar.

Priska födde sitt barn på fabriken strax före avfärden, Rachel födde under transporten i en överfull boskapsvagn och Anka födde precis när hon nått Mauthausens grindar. Tack vare sina medfångar och vänliga människor i byarna och städerna de passerat på vägen dit, och trots extrem undernäring, hade kvinnorna mirakulöst klarat sig. Och det mest fantastiska av allt: deras barn överlevde.


OMDÖME:

Jag tycker om böcker om andra världskriget som är uppbyggda mer som ett reportage, där utsvävande text kombineras med citat, foton och ren fakta, vilket är precis vad ”Överlevarna” visade sig vara. Författaren har gjort omfattande research och intervjuer med överlevande, inte minst med mödrarna och deras nu vuxna barn, och trovärdigheten för handlingen är hög. Vi får reda på processen från innan kriget till under till efter, allt ur de drabbades ögon och minnen. Vi får hela krigets skede och det riktigt kryper i skinnet när nazismen smyger sig på och tar bort mer och mer. Succesivt fråntas judarna all sin makt och frihet, och till slut också sin mänsklighet. Det är väldigt gripande och beskrivningarna är levande och närapå grafiska. Det ligger ett skimmer av en otrolig överlevnadsinstinkt men i slutändan handlar det mest om tur och tillfälligheter. De tre kvinnorna delar alla åsikten om att det handlade mindre om vilja och mer om ren slump. Själva överlevde de endast för att Zyklon B tog slut precis när de kom till arbetslägret Mauthausen i krigets slutskede. Hade det inte gjort det hade alla tre gasats för att röja undan alla spår och då hade deras eventuella överlevnadsinstinkt inte spelat någon roll.

Trots att jag har läst väldigt många böcker tidigare om förintelsen lärde jag mig många nya saker om kriget och processen som jag inte visste innan. Som att många fångar var i ständig förflyttning mellan olika arbetsläger, snarare än att hamna någonstans och sedan vara där tills de antingen dog eller till slut överlevde. Eller att de flesta fångar tilldelades kläder på plats som skrapats ihop från olika hörn och kanter, allt från långkalsonger till finblusar och aftonklänningar, snarare än de klassiska randiga pyjamasar som är vida kända. Och framför allt lärde jag mig att gaskamrarna i slutändan var den dödsmetod som skördade minst antal liv (trots att dödssiffrorna i dessa var höga). Det som hamnar i gråzonen är alla andra dödsfällor som folk hamnade, och till slut dog, i. Sjukdomar, svält, törst, chock, slagsmål, kyla, utmattning, självmord. Ihjälslagen av soldater, avrättad med pistol eller hängd på ett fält. Döden fanns överallt och var ständigt närvarande, men trots detta finns också ljusglimtar. Tyska civila som med sitt liv som insats försöker hjälpa fångarna med brödbitar. Vakter som ser mellan fingrarna och tummar på reglerna. Medfångar som väljer att offra sitt eget liv för att öka en annans chans att överleva. Och framför allt: tre mödrar som mot alla odds inte bara lyckas dölja sina graviditeter utan också lyckas föda varsitt barn som också överlever. I slutändan är det detta som ger hopp åt historien. Graviditeterna tärde på kvinnorna men gjorde i slutändan att de överlevde. Det gav dem någonting att kämpa för. Trots nazismens vilja att sprida död, lyckades livet ta över. Helt otroligt.

Ibland kan jag tycka att det blir lite för faktarikt. Lite för tätskrivet och intensivt. Det är mycket bakgrund att hålla reda på och många namn att hålla isär (och ofta har varje namn minst två eller tre smeknamn, en företeelse som verkar vara ganska vanlig i judisk tradition). Så full pott blir det inte. Men det var en väldigt bra bok som har lärt mig mycket. 

 

 
0 kommentarer