TUSEN STRÅLANDE SOLAR
FÖRFATTARE: Khaled Hosseini
ANTAL SIDOR: 402
FÖRSTA STYCKET: ”Mariam var fem år gammal när hon hörde ordet ’harami’ för första gången. Det var en torsdag. Det måste det ha varit, för Mariam mindes att hon hade varit rastlös och tankspridd hela dagen på ett sätt som hon bara var på torsdagar, den dag då Jalil brukade komma och hälsa på i kolban. För att ha något att göra medan hon väntade på att han glatt vinkande skulle dyka upp i det knähöga gräset i gläntan, hade Mariam tagit ner sin mors kinesiska teservis. Servisen var det enda minne som Mariams mor Nana hade av sin egen mor, som dött när Nana var två.”
HANDLING:
Ödet, krig och förlust för Mariam och Laila samman, två generationers kvinnor med olika syn på kärlek och familj. Bortgifta med samma man. Och medan de uthärdar det ständigt upptrappade våldet omkring dem, i hemmet såväl som på Kabuls gator, kommer de allt närmare varandra. De blir som systrar, som mamma och dotter för varandra, och deras starka vänskap kommer till sist att förändra inte bara deras liv, utan även den kommande generationens liv.
OMDÖME:
”Flyga drake” kan vara en av världens mest känslogripande böcker, och med ”Tusen strålande solar” visar Khaled Hosseini att detta inte var någon tillfällighet. Historien om Mariam och Laila känns så förbannat innerlig, som att det känns i hela kroppen på en gång. Det tar tag, skakar om och kastar iväg dig. Men det är också en omfamning. En hyllning till alla de som lidit i denna fruktansvärda verklighet. En hyllning till alla kvinnor som tvingats leva i en tid där kvinnor inte har några rättigheter, där kvinnor ses som ett nödvändigt ont. En hyllning till alla flickor, flickor som ingen egentligen ville ha, som giftes bort som barn till gamla män för att leva i ett liv av rädsla, förtryck och våld. Det blir som att kliva in i en helt annan värld, bara för att inse att detta är världen som den ser ut.
Det finns så mycket ondska, död och tragedi i handlingen att man är nära att drunkna, men då kommer vänskapen mellan Mariam och Laila som en räddning. En vänskap som är så fint gestaltad, som inte är på något sätt självklar men fortfarande så naturlig och villkorslös. Två kvinnor som i början tvingas leva med varandra och försöker hålla avstånd, bara för att inse att de är starkare tillsammans. En stabil vänskap som står på en stadig grund medan verkligheten ständigt skakar med raketer som flyger utanför fönstret. En verklighet där förtrycket har flera ansikten, och inte bara talibaner, Sovjet, kommunister och krigsherrar, utan också fäder, medmänniskor och äkta makar.
Jag har hört och läst om Afghanistans fruktansvärda historia innan, men det blir en helt annan sak att få det genom Khaled Hosseinis ögon. Ta ett land vars invånare redan har utsatts för krig, svält och massdöd, bara för att på detta utsättas för talibanernas svekfulla propaganda att göra Afghanistan stort igen med mer förtryck, våld och död, och sätt detta i en bok skriven av en författare som verkligen förstår hur man berättar en historia. Då skapas någonting som fullständigt äter upp dig inifrån på allra bästa sätt.
