BIODLAREN FRÅN ALEPPO
Författare: Christy Lefteri
Antal sidor: 335
Första stycket: ”Min frus ögon skrämmer mig. Hon kan inte se ut och ingen kan se in. Titta, de är som stenar, grå stenar, stenar i havet. Titta på henne. Titta på hur hon sitter på sängkanten, med nattlinnet på golvet nedanför sig, och snurrar på Mohammeds glaskula med fingrarna medan hon väntar på att jag ska klä henne. Jag tar god tid på mig att sätta på mig skjorta och byxor eftersom jag är så trött på att klä henne. Titta på valkarna på hennes mage, med färgen av ökenhonung, mörkare vid inbuktningarna, och på de tunna, fina silverstrimmorna på hennes bröst, och på fingertopparna, med små ärr, de vars linjer en gång var fläckade av blå eller gul eller röd färg. Hennes skratt var som guld, man både hörde och såg det. Titta på henne, för jag tror hon är på väg att försvinna.”
HANDLING:
Vackra Aleppo. En av världens äldsta städer. Ett världsarv skimrande av brons, med ett virrvarr av minareter och välvda tak. Där öknens närhet kändes i luften och solen kastade en röd skugga i skymningen. Fälten av blommor och sjungande bikupor utanför staden. Luften fylld av dofter. Tills kriget kom och förde med sig mörker, eld och död.
När kriget berövat dem allt tvingas Nuri och Afra att ta det svåra beslutet att lämna sitt hem, sitt land, sitt allt. De reser genom en sönderbombad värld, bär på en obeskrivlig smärta, och utsätts för enorma faror. Det enda hopp de har kvar är att de ska hitta trygghet i England och kunna bygga upp en ny tillvaro där.
OMDÖME:
I en sammanfattande mening: en sannerligen omvälvande läsupplevelse. En väldigt stark början som verkligen fångar in läsaren med ett språk som är lika följsamt som målande, alldeles lagom poetiskt för att skapa en mjuk och vacker känsla även i det mörka och hotfulla. Mitt i allt kaos och all ondska finns en stark berättarglädje som fin kontrast, det är beskrivningar som flödar och kommer till liv med liknelser som ständigt kommer tillbaka till naturen. En slags magisk realism som skapar en otroligt fin balans mellan inre tankar, miljöbeskrivningar och fakta. Även skrivsättet bjuder på en hel del överraskningar där nutid och dåtid blandas på ett sätt som jag vid första anblick tyckte såg lite skumt ut, men som med tiden visade sig bli ett av bokens starkaste element.
Jag kommer verkligen nära Nuri och Afra, men möter även många andra på vägen. Så många erfarenheter, historier och livsöden som verkligen griper tag oavsett hur flyktigt mötet är. Därmed ett stort persongalleri som inte på något sätt skapar oreda utan istället ger handlingen en stadig grund att stå på och ett ansikte till alla de flyktingar som flytt undan obeskrivliga hemskheter, tvingats lämna hem och trygghet bakom sig för en osäker och hotfull framtid utan slut. Att boken bygger på författarens egna erfarenheter som volontär i flyktingläger märks tydligt och både berättarglädjen och engagemanget lyser genom raderna. Det är fiktiva karaktärer, men bakgrunden och historierna är levande. Nuris kärlek till bin är sedan någonting som sätter en extra liten vacker prägel på handlingen, en liten stabil punkt i allt kaos som får stå som symbol för allt vackert och levande. Rekommenderas starkt!