EN FÖRLORAD MAN
Författare: Jane Harper
Antal sidor: 357
Första stycket: ”Ovanifrån, på håll, tycktes spåren i den snustorra jorden bilda en snäv cirkel. Cirkeln var långt ifrån perfekt, hade en ojämn kant och blev ömsom bredare, ömsom smalare, för att på sina ställen upphöra helt. Och den var inte tom. I mitten stod en gravsten, slätblästrad efter att ha utstått det hundraåriga angreppet från sand, vind och sol. Stenen var en meter hög och fortfarande helt upprätt. Den vette åt väst, mot öknen, vilket var ovanligt härute. Väst var sällan någons förstahandsval.”
HANDLING:
De två bröderna Nathan och Bub möts för första gången på månader vid en gammal gravsten mitt ute i den australiska vildmarken. Framför dem ligger den tredje brodern Camerons kropp, det är uppenbart att han mött en plågsam död under den obarmhärtiga solen. Vad fick honom att ge sig ut ensam till den gudsförgätna platsen?
Medan familjen sörjer brottas Nathan med frågetecknen kring Camerons död och mörka hemligheter nystas upp. Om någon tvingat Cameron in i döden är listan över misstänkta på den isolerade farmen inte särskilt lång.
OMDÖME:
Jag har tidigare läst både ”Hetta” och ”Falska vänner” av Jane Harper och jag tyckte de var riktigt bra, trots att ”Falska vänner” inte nådde riktigt lika högt som ”Hetta”, men efter att ha läst ”En förlorad man” är det spikrakt upp i toppen igen! Jag blir ständigt imponerad över Jane Harpers författarförmåga, hur hon kan få allting så väldigt trovärdigt: miljöerna, karaktärerna, dialogerna, problemen, mysterierna. Det är en puttrande spänning som ständigt slänger ledtrådar hit och dit för att hålla läsaren på villovägar, och det fungerar. Det handlar om makt och hat, hur vrede kan smitta, hur beteenden kan gå i arv och hur skenet kan bedra. Vet vi egentligen vem en människa är bakom stängda dörrar? Och vad är vi beredda att göra när vi får reda på det? Vad är vi beredda att göra för våra barn? Men också vad vi är beredda att göra mot dem. Karaktärerna ger handlingen djup men om det är någonting som verkligen ger handlingen liv så är det miljöbeskrivningarna. Naturen blir en helt egen karaktär som ständigt visar sin makt över människorna. Den karga, torra, kompromisslösa australienska naturen framstår lika brutal som förtrollande. Det ligger ett slags paradoxalt skimmer över någonting som beskrivs mest som en ödemark. Ett landskap att både frukta och beundra, men framför allt att visa respekt för.
Jag blir ständigt förundrad över hur stark man måste vara och hur duktig man måste vara på att planera sin tid för att kunna leva i detta område. Där grannar bor glest, den intensiva värmen kan leda till uttorkning inom minuter och minsta skada kan innebär en dödsdom då närmsta hjälp ligger timmar ifrån dig. Samtidigt finns en speciell slags kultur där oskrivna regler dikterar att alla hjälps åt ute i outbacken oavsett situation. I ett land där döden ständigt ligger i krokarna blir det viktigt att man alltid kan lita på alla, en läxa som Nathan får lära sig den hårda vägen. Överlag bidrar karaktärernas livsproblem med väldigt mycket stadga till berättelsen och det är i precis lagom portion för att inte ta fokus från Camerons mystiska död. Ju längre in i historien jag kommer desto mer börjar jag ana att någonting är väldigt skevt med familjen. Pusslet läggs bit för bit ända tills en obehaglig sanning blottläggs. Hela handlingen utspelar sig under bara några dagar, men den tjocka, djupa och intressanta bakgrunden bjuder på någonting mycket större. Det är så att det känns lite konstigt när boken är slut, jag vill veta mer! Men slutet är i alla fall onekligen träffsäkert och lika hemskt som det är rättvist. Jag ser redan fram emot nästa roman av Harper!