KVINNORNA PÅ SLOTTET

 
Författare: Jessica Shattuck
Antal sidor: 444
Första stycket: ”Dagen för grevinnans berömda skördefest inleddes med ett spöregn som formligen vräkte ner över von Lingenfels antika slotts alla känsliga ställen - det skapade läckor, fuktskadade golv och förvandlade den gula fasaden till en glansig, skalbaggsglänsande svart färg. På gårdsplanen hängde slokande papperslyktor och vetekransar.”

HANDLING:
Andra världskriget är slut och Nazityskland ligger i spillror när Marianne von Lingenfels återvänder till det slott som en gång tillhörde hennes man. Det är förfallet efter flera år av krig, och hon själv är änka sedan hennes man avrättats efter ett misslyckat försök att mörda Adolf Hitler.

Men Marianne är fast besluten att hålla sitt löfte. Hon ska hitta och rädda de andra kvinnorna, de som, precis som hon själv, blivit motståndsänkor. Tillsammans ska de bilda en slags familj, sammanbunden av hemligheterna de delar. Men hon upptäcker snart att det är betydligt mer komplicerat än så, och för att kunna gå vidare måste de tre kvinnorna försonas med alla de val de har gjort före, under och efter kriget.


OMDÖME:
Jag är lite smått kluven till denna bok. Den innehåller några riktigt djupa karaktärer och i slutändan är det också relationen mellan dessa som håller ihop boken, snarare än rena beskrivningar och skildringar av kriget som utspelar sig runtomkring dem. Den är också, liksom ”Näktergalen”, en omskrivning av det kvinnliga perspektivet under krigsåren. Hur kvinnorna gjorde skillnad, hur de överlevde under kriget, och än viktigare: hur de överlevde när kriget var slut. Det blir en historia inte bara om överlevnad, utan också om förståelse och förlåtelse.
 
Men någonstans förväntar jag mig mer. På ett väldigt abstrakt sätt finns det en slags förväntning när jag öppnar boken, faktiskt redan innan jag börjar läsa. När jag tittar på omslaget, läser baksidan - jag trodde på något sätt att boken skulle göra större intryck på mig än vad den gjorde. Den började väldigt starkt men mattas ut mot slutet. De hemligheter som avslöjas kan tyckas lite platta och måste verkligen ses i ljuset av det rådande perspektiv som fanns specifikt under kriget. Att avslöja detta idag skulle inte ge någon större reaktion, men det var annorlunda för femtio år sedan. Men trots att jag sätter det i perspektiv blir detta en bra bok som på något sätt skulle kunnat vara mycket bättre. Jag kan inte låta bli att jämföra den med ”Näktergalen”, och gör jag det är den sistnämnda lite bättre. ”Kvinnorna på slottet” var väldigt bra, men inte fantastisk.
 
 
 
0 kommentarer

LIBROCUBICULARIST

Det ser nästan ut som en enda lång felstavning. Librocubicularist. Men det är faktiskt den tekniska termen för "en person som läser i sängen". Tänkte att jag skulle samla på mig sådana ord som handlar om böcker, till mitt eget lilla boklexikon. Ett annat är bibliofil som betyder "bokälskare; någon som finner glädje och frid när den håller i en bra bok". Jag antar att jag anammar båda dessa fina ord när jag nu ska gå och njuta av en bra bok i min säng.
 
God natt alla bibliofiler.
0 kommentarer

EN NÄSTAN VANLIG MAN

 
Författare: Dan Buthler & Dag Öhrlund
Antal sidor: 569
Första stycket: ”Han ser sig omkring och har svårt att dölja sitt förakt. Brats så långt ögat når. Och korkade brudar, wannabes, några i hyggligt smakfulla klänningar, andra utstyrda som de slampor de är. Å ena sidan - vad kan man förvänta sig av en nyårsbal på Stureplan? Å andra sidan - lite kvalitet hade inte skadat. Han hade betalat nästan tre tusen för biljetten. Det hade varit värt top tusen för att hålla packet på avstånd. Vem fan hade släppt in amatörerna här? Gjorde de vad som helst för att sälja biljetter?”

HANDLING:
Christopher Silfverbielke är stjärnmäklare i Stureplans finansvärld. Beundrad och avundad, men helt känslokall och hänsynslös under den charmiga ytan. Van att få vad han vill. Och vem han vill. Men miljonerna och framgångarna är inte nog. Han kräver mer, mycket mer.

Hans Ecker är Christophers bäste och kanske ende vän. På väg att dras in i ett seriöst förhållande med Veronica, men inte beredd att släppa det ljuva livet med champagne, brudar och kokain. Johannes Kruut är rikemanssonen som på nåder får vara med i gänget, ivrig att platsa och bra att ha till hands när krognotorna blir för höga.

När miljonkonton, champagne, sex och kokain inte längre är nog, går de tre männen ännu längre i sin jakt på spänning och njutning. Med Silfverbielke som manipulerande hjärna ger de sig in i en kriminalitet som trappas upp alltmer och resulterar i mord. Katt-och-råtta-leken mellan kommissarie Jacob Colt och trion blir kicken som Silfverbielke letat efter, beviset på hans överlägsenhet.
 

OMDÖME:
Oj, oj, oj säger jag bara! Det här är någonting som jag aldrig läst förut. Jag brukar hålla mig borta från kriminalromaner, för det finns alltid en ganska stor risk att det blir klyschigt och lite töntigt och ibland alldeles för förutsägbart. Men det här var andra bullar! Det är en kriminalroman men med väldigt mycket nytänkande. Spänningen riktigt kryper i kroppen och jag blir riktigt engagerad som läsare. Huvudkaraktären Silfverbielke är minst sagt den absolut vidrigaste människa jag någonsin mött i bokform. Det är riktigt känsloladdat och hjärtat hoppar av ilska och förtvivlan på sina ställen. Och blandat med detta finns också andra sorgliga livsöden, men också några fina och kärleksfulla. Det är väldigt lätt att relatera till och boken har en stark känsla av nutid.
 
Dock tycker jag att början var lite seg och smått rörig. Personbytena är inte alltid självklara och sedan kan jag inte låta bli att känna en viss snobbig ton i skrivspråket. Jag har läst väldigt många böcker och ibland känns det som om författaren försöker lite för mycket. Det blir ibland lite snofsigt och överdrivet, där det egentligen inte behöver vara det. Det liksom skiner igenom mellan raderna. En historia som denna behöver inte det. Det blir inte toppbetyg av denna anledning, men jag kommer i alla fall läsa alla efterföljande böcker om Silfverbielke, bara för att det är så förbannat spännande!
 
 
0 kommentarer