KVINNORNA PÅ SLOTTET

 
Författare: Jessica Shattuck
Antal sidor: 444
Första stycket: ”Dagen för grevinnans berömda skördefest inleddes med ett spöregn som formligen vräkte ner över von Lingenfels antika slotts alla känsliga ställen - det skapade läckor, fuktskadade golv och förvandlade den gula fasaden till en glansig, skalbaggsglänsande svart färg. På gårdsplanen hängde slokande papperslyktor och vetekransar.”

HANDLING:
Andra världskriget är slut och Nazityskland ligger i spillror när Marianne von Lingenfels återvänder till det slott som en gång tillhörde hennes man. Det är förfallet efter flera år av krig, och hon själv är änka sedan hennes man avrättats efter ett misslyckat försök att mörda Adolf Hitler.

Men Marianne är fast besluten att hålla sitt löfte. Hon ska hitta och rädda de andra kvinnorna, de som, precis som hon själv, blivit motståndsänkor. Tillsammans ska de bilda en slags familj, sammanbunden av hemligheterna de delar. Men hon upptäcker snart att det är betydligt mer komplicerat än så, och för att kunna gå vidare måste de tre kvinnorna försonas med alla de val de har gjort före, under och efter kriget.


OMDÖME:
Jag är lite smått kluven till denna bok. Den innehåller några riktigt djupa karaktärer och i slutändan är det också relationen mellan dessa som håller ihop boken, snarare än rena beskrivningar och skildringar av kriget som utspelar sig runtomkring dem. Den är också, liksom ”Näktergalen”, en omskrivning av det kvinnliga perspektivet under krigsåren. Hur kvinnorna gjorde skillnad, hur de överlevde under kriget, och än viktigare: hur de överlevde när kriget var slut. Det blir en historia inte bara om överlevnad, utan också om förståelse och förlåtelse.
 
Men någonstans förväntar jag mig mer. På ett väldigt abstrakt sätt finns det en slags förväntning när jag öppnar boken, faktiskt redan innan jag börjar läsa. När jag tittar på omslaget, läser baksidan - jag trodde på något sätt att boken skulle göra större intryck på mig än vad den gjorde. Den började väldigt starkt men mattas ut mot slutet. De hemligheter som avslöjas kan tyckas lite platta och måste verkligen ses i ljuset av det rådande perspektiv som fanns specifikt under kriget. Att avslöja detta idag skulle inte ge någon större reaktion, men det var annorlunda för femtio år sedan. Men trots att jag sätter det i perspektiv blir detta en bra bok som på något sätt skulle kunnat vara mycket bättre. Jag kan inte låta bli att jämföra den med ”Näktergalen”, och gör jag det är den sistnämnda lite bättre. ”Kvinnorna på slottet” var väldigt bra, men inte fantastisk.
 
 
 
0 kommentarer