NÅGONSTANS BRISTER HIMLEN

 
Författare: Erika Olofsson Liljedahl
Antal sidor: 351
Första stycket: ”Allt som fanns var båten och havet, världen hade fått vita väggar. Huset och de slippriga stenhällarna hade tagits av dimman. Det enda som hördes förutom årornas möte med vattnet var en ensam mås. Elis satt på aktertoften och försökte hitta linjen där himmel mötte hav, medan far rodde med långa kraftiga tag. Årbladen fördes bakåt i droppande bågar och far spjärnade med fötterna mot spanten när han tog i. Ryggen böjdes och sträcktes.”

HANDLING:
Bohuslän, sent 1920-tal. Trettonårige Elis och hans familj lever ett hårt och enkelt liv som fiskare. Arbetet är slitigt och dagarna förutsägbara. När Elis äldre syster en dag försvinner uppdagas också en mörk familjehemlighet. Elis hela värld rämnar, och han tar ett drastiskt beslut. Han plockar på sig familjens få slantar och lämnar barndomens saltstänkta klippor bakom sig.
 

OMDÖME:
Jag vet inte riktigt vad jag tycker om den här boken. Den har både plus och minus. Handlingen är väldigt innerlig och en bit svensk historia blandas med tunga ämnen som förlåtelse och anpassning. Det är tragiskt men samtidigt väldigt finstämt. Jag tycker särskilt om skildringen av syskonen Elis och Signe och deras band känns väldigt speciellt. Det är också här som en av de största prövningarna görs. Vissa saker kan man helt enkelt inte förlåta. Jag tycker också om slutet. Trots att det är ganska hastigt så är det vackert och knyter an till bokens mest viktiga fråga: hur förlåter man en annan människa? Författaren lämnar slutet öppet men det finns ändå tillräckligt med ledtrådar mellan raderna för att läsaren ska kunna gissa vad som kommer att hända. Det är sällan jag tycker om öppna slut, och väldigt sällan som det hjälper till att lyfta betyget, men här gör det faktiskt det.
 
Men allting var inte bra. Det blir lite för utdraget i mitten, nästan lite tråkigt. Boken börjar väldigt bra och handlingen löper i ganska snabb takt utan att kännas förhastad, samtidigt som det är spännande och insiktsfullt. Men efter ett tag stannar allting upp tills den grad att jag som läsare känner att boken kanske hade klarat sig utan vissa delar. Kanske hade jag uppskattat den mer om den var 50 eller 100 sidor kortare? Jag tror det är skrivet på detta sätt för att försöka utveckla konflikten mellan syskonen och det val de i slutändan gör, men jag tycker att dessa val är självklara i ganska tidigt skede. Mycket av bokens mittpart känns därför lite som utfyllnad. Sedan tycker jag språket är väldigt fint men lite svårläst. Det flyter inte riktigt som det brukar och allting känns aningen tungt. Kanske är detta medvetet för att försöka matcha språket med det underliggande mörka skenet i handlingen, som även syns i bokens melankoliska framsida? Men allt som allt var det en väldigt fin bok som skapar mycket eftertanke.
 

0 kommentarer