DET DÄR SOM NÄSTAN KVÄVER DIG

 

Författare: Chimamanda Ngozi Adichie

Anta sidor: 227

Första stycket: ”Första gången det var inbrott hos oss var det grannen, Osita, som klättrade in genom matsalsfönstret och stal teven, videon och Purple Rain- och Thriller-videorna pappa haft med sig från Amerika. Andra gången var det min bror Nnamabia som fejkade ett inbrott och stal mammas smycken. Det var en söndag det hände. Mamma och pappa hade pkt till vår hemstad Mbaise för att hälsa på farfar och farmor, så Nnamabia och jag åkte till mässan själva. Han körde mammas gröna Peugeot 504. Vi satt bredvid varandra i kyrkan, som vi alltid gjorde, men utan att puffa på varandra och fnissa åt någons fula hatt eller trådslitna kaftan, för Nnamabia försvann utan ett ord efter omkring tio minuter.”

 

HANDLING:

Det där som nästan kväver dig är en känsla av utsatthet, en hemlängtan, en frustration över att aldrig bli sedd som en individ, utan som en representant för det färgrika, primitiva AFRIKA. Den unga kvinnan i titelnovellen har kommit till USA:s västkust från Lagos i Nigeria, och känner ofta på kvällarna hur den där känslan nästan kväver henne.

 

OMDÖME:

Jag har tidigare läst ”Lila hibiskus” av samma författare och jag känner definitivt igen skriftspråket i ”Det där som nästan kväver dig”. Adichie är väldigt duktig på stämningar och kan skapa den där känslan när det är nästan elektriskt, som innan ett våldsamt åskväder. Språket är ganska enkelt och finstämt, men bär samtidigt på tunga ämnen. Det handlar om osäkerhet, anpassningssvårigheter, politisk oro och våld ur olika perspektiv, främst kvinnliga, och jag känner frustrationen och ensamheten. Det är svårt att tänka sig alla känslor som stormar inom en människa när den inte känner att den hör hemma. När ens kultur, värderingar och själva sättet att vara och bete sig står under konstant granskning och förtryck. Man ska passa in, men bara på rätt sätt. Om man sedan måste ge upp sig själv och sin kultur är det bara ett pris man får ta för att komma bort från krig, svält och våldsamheter. Fruktansvärt.

Ibland kan jag känna att det blir lite för enkelt i språket, lite för avskalat. Vissa noveller förstår jag, de berör mig och jag hinner skapa ett engagemang, men vissa noveller förstår jag inte alls och de lämnar mig med ett stort, gapande frågetecken. Det beror väl också lite på valet av genre. Personligen föredrar jag romaner framför novellsamlingar just eftersom jag ofta har svårt att hinna skapa ett engagemang i kortare noveller. Det var en bra bok med ett starkt budskap, men jag har lite svårt att kastas mellan historier på det sätt som är i novellsamlingar. ”Det där som nästan kväver dig” väcker i alla fall mycket intresse för den afrikanska kulturen, men också för författaren själv. Jag ser fram emot att läsa mer av Adichie.

 

 
 
0 kommentarer