ERÖVRAREN

 

Författare: Buthler & Öhrlund

Antal sidor: 351

Första stycket: ”Christopher Silfverbielke såg grindarna öppnas. Han tog några steg ut i friheten, stannade, blundade och andades in den friska luften genom näsan. ´Ska du komma nu då, vi har bara en halvtimme på oss?´ Ledsagarens röst avbröt hans tankar. ´Visst.´ Christopher gjorde Jocke Hansson sällskap och de gick längs grusvägen mot skogen. Silfverbielkes tankar var långt borta men han tvingades snart tillbaka till verkligheten. ´Förresten, vettu, så var jag ruggigt nära en storvinst på V 75 häromdan. Hade Asterix Hornline bara skött sig så hade jag inte stått hära nu. Näru, hade jag vunnit den dära miljonen så hade dom fått klara sig utan mig. Nu blev de bara två tusen och…´ Bla, bla, bla. Ännu en raketforskare som inte kommit längre i livet än att passa galningar på hispan. Vilken jävla tragedi.”

 

HANDLING:

Psykopaten och seriemördaren Christopher Silfverbielke har med skrämmande medel lyckats bli frigiven från den slutna psykiatriska vård han dömts till. Nu är han tillbaka med nya djävulska planer i sinnet. I tv-rutan ler han mot det svenska folket och säger: "Tack - och förlåt!" En ny mardröm kan börja.

 

OMDÖME:

Vid mitt första möte med Silfverbielke blev jag riktigt imponerad. Det var en karaktär och ett skrivande som jag aldrig tidigare upplevt i skrivande form. Det var genomtänkt, spännande, innovativt och gripande. Men allteftersom jag läst fortsättningen i serien tycker jag böckerna tappar lite för varje del. Det är inte lika spännande längre, psykopatin som varit den tidigare röda tråden som hållit ihop handlingen börjar halta lite. Det blir faktiskt nästan lite tråkigt på sina ställen. Som jag nämnt i tidigare delar i serien så tycker jag inte alls om karaktären Anna Nordin. Hon blir bara mer och mer konstig och nu är det fler karaktärer jag börjar ifrågasätta. Ofta tänker jag ”beter man sig verkligen så här i verkligheten!?” och till slut tar det ner själva läsupplevelsen, när allt man gör är sitter och undrar om det man läser verkligen är logiskt.

 

Sedan har författarna övergått från ett slags komplett skrivande, där bokens delhandling faktiskt slutar på sista sidan, till att avsluta med cliffhangers. Jag vet inte om jag tycker om det. I slutändan känns det som om författarna börjar få slut på idéer och kanske borde sätta punkt för serien, men istället delar de upp handlingen i flera böcker och fyller ut så mycket de bara orkar. Det känns inte fulländat längre. Jag kommer behöva läsa de kvarvarande böckerna i serien, dels för att jag på ett sätt bara måste för att jag redan kommit så långt i handlingen, dels för att se om detta haltande faktiskt kan ta fart igen. Kanske kan författarna gnugga igång fantasin och återigen väcka intresset för Silfverbielke. Men denna bok i serien förtjänar enligt mig inte mer än medelbetyg.
 
 
 
0 kommentarer