GRACE

 

Författare: Anthony Doerr

Antal sidor: 467

Första stycket: ”Han banade sin väg genom avgångshallen och stannade till vid ett fönster för att titta på en man som med två orangefärgade käppar vinkade in ett jetplan i dess gate. Högt ovanför det asfalterade området var himlen utan minsta fläck, den obevekliga tropiska blå färg han aldrig riktigt kunnat vänja sig vid. Vid horisonten hade moln tornat upp sig, cumulus congestus, ett tecken på att någon form av tumult var på färde därute, över havet.”

HANDLING:

Meteorologen David Winkler drömmer sanndrömmar. En natt ser han hur han kommer att möta kvinnan i sitt liv och kort därefter slår det in. Men lyckan är kort. Efter att dottern Grace föds får David en föraning om att han bär skuld till att hon drunknar i en översvämning. När ett ihållande regn hotar deras hem flyr han landet i förhoppningen att rädda dottern. 

Först tjugofem år senare vågar han sig tillbaka. Men utan ett enda livstecken från frun eller dottern vet han inte om han kommer att finna någon av dem i livet.

 

OMDÖME:

Jag vet inte riktigt vad jag tycker om den här boken. ”Ljuset vi inte ser” är en av mina absoluta favoritböcker, men ”Grace” är skriven många år innan den och jag tror Doerr just var i sitt tidiga skrivande och kanske inte riktigt hade hittat sig själv än. För ”Grace” är förvisso skriven med ett vackert språk och karaktärerna är tydliga och väcker empati. Handlingen tycker jag är vacker och behandlar starka teman som rädsla och moraliska frågor, men i slutändan haltar den fram och det poetiska språket går ofta till överdrift. Tar man huvudpersonen David stöter man redan i början på problem. Jag både förstår honom och vill skrika på honom men mest av allt vet jag aldrig var jag har honom. Han är så ostabil, handlingsfattig och oförutsägbar och hans handlingar blir ibland rentav obehagliga. Sedan tycker jag inte om kärleken mellan honom och Sandy. Den är inte vacker och romantisk på något sätt utan istället ologisk och nästan läskig. Någonstans brister författarskapet och någonting som hade kunnat vara vackert (och kanske också ses som vackert av många, vad vet jag) blir istället konstigt och obehagligt.

I slutändan är det små detaljer som håller boken samman, så som Davids underliggande passion för snö och Naaliyahs växande intresse för insekter. Rädslan för att skada någon man älskar ligger hela tiden nära kärleken till densamma. Det kan tyckas befängt att lämna sin familj i tjugofem år på grund av en mardröm, men jag tycker i alla fall att författaren här lyckas förmedla logiken bakom. Jag förstår varför David lämnar dem. Jag förstår hans rädsla och därför hans handlande och det är just denna bit av historien som också ger störst intryck på mig. Sedan är det bara synd att detta inte håller i sig och istället övergår i någonting som jag inte förstår och tycker är obehagligt.

Så sammanfattningsvis finns det fina inslag men tyvärr är det ingenting som består. Ska man läsa någonting av Anthony Doerr ska det vara ”Ljuset vi inte ser” och ingenting annat. ”Grace” blir som ett experimentellt alster där författaren undersöker vad som fungerar och inte, för att sedan ta alla de bra bitarna och skriva en roman där allting fungerar. 

 

 
0 kommentarer