SÄG ATT DU ÄR MIN

 
Författare: Elisabeth Norebäck
Antal sidor: 420
Första stycket: ”Jag ligger kvar på golvet. Benen uppdragna, armarna runt knäna. Andas in. Andas ut. Hjärtslagen pulserar i öronen, smärtan i magen har övergått till illamående och jag har slutat skaka. Jag heter Stella Widstrand nu, inte Johansson. Jag är trettionio år, inte nitton. Och jag får inte panikattacker längre. Ett grått höstljus faller in i rummet. Jag här ljudet av regn, det öser fortfarande ner. Min mottagning ser ut som vanligt. De höga fönstren, de mossgröna väggarna. Målningen med det vidsträckta landskapet och trägolvet med den handknutna mattan. Mitt gamla nötta skrivbord, fåtöljerna i hörnet innanför dörren. Jag minns hur jag inredde rummet själv, hur noga jag var med varje detalj. Jag kommer inte längre ihåg varför det var så viktigt.”

HANDLING:
För många år sedan försvann Stellas dotter från stranden under en semesterresa. Efter ett intensivt sökande lades polisutredningen ned. Det antogs att flickan förts iväg av strömmarna och drunknat. Hon dödförklarades.

Tjugoett år senare har Stella gått vidare med sitt liv. Hon arbetar som psykoterapeut, är gift med Henrik och tillsammans har de en son, Milo.
När en ung kvinna kommer till hennes mottagning drabbas Stella av en svår panikattack. Hon är övertygad om att kvinnan är hennes döda dotter, Alice.

Mötet innebär början på en farlig resa genom det förflutna. Stella måste till varje pris ta reda på vad som egentligen hände med Alice. Hon blir besatt av sin nya patient, agerar alltmer desperat och påstår att någon vill döda henne.
Men då ingen tror på henne börjar Stella tvivla på sitt mentala tillstånd; är hon paranoid eller ska hon våga lita på sin instinkt?


OMDÖME:
Det här var en bra bok. Thrillers kommer alltid med en risk att vara lite för klyschiga och förutsägbara, men detta var raka motsatsen. Handlingen var, inte helt ny, men ändå spännande och oförutsägbar. Den behandlar känsliga ämnen så som moderskap och psykisk ohälsa och allting känns väldigt trovärdigt och nära inpå skinnet. Hur skulle jag reagera om någon i min närhet betedde sig som Stella gör? Skulle jag tro på henne trots att alla andra inte gör det? En typisk engagerande bok med tydlig moraletik. Vad skulle jag göra i denna situation? Dock kan jag tycka att historien ibland rör sig lite väl långsamt fram. Det blir väldigt mycket tankar och alldeles för lite action, en liten omskrivning av ”mycket snack och lite verkstad”. Det finns en underliggande röd tråd som bygger upp en känsla av att någonting hemskt kommer att hända, men det tar tid innan vi äntligen kommer dit. Trots att det är spännande under tiden kanske romanen hade vunnit på att kortas ner lite.
 
Men jag tyckte att slutet var väldigt bra, kanske lite kort, men i alla fall genomtänkt. Jag blev innerligt chockad över utgången och de sista 80 sidorna var riktiga nagelbitare. Allt som allt en väldigt bra thriller och debutroman som tippar min skepticism för genren lite åt det positiva. Kanske vågar jag mig på ännu en i framtiden.
 
 
 
 
 
0 kommentarer