BARA BÖCKER!

UPPGÖRELSEN

Bokrecensioner, Deckare, Thriller Permalink0
 
Författare: Buthler & Åhlund
Antal sidor: 465
Första stycket: ”Jacob Colt ville skrika rakt ut. Slå, sparka, kanske döda. Men inte ett ljud kom över hans läppar. Medan han knöt nävarna rann tårar av rädsla, hat och ett plötsligt tvivel på den egna förmågan, utmed kinderna. För en stund försvann alla ljud från omgivningen. Mullret från brandbilarnas motorer när pumparna arbetade för högtryck, grannarnas upprörda röster, hundskall och smattret från polishelikoptern som cirklade ovanför.”

HANDLING:
Efter att ha hållit sig gömd utomlands är nu Silfverbielke tillbaka i Sverige. På själva julafton har han involverat kriminalkommissarie Jacob Colts egen familj i sina ondskefulla handlingar, och nu planerar mördaren sin hämnd på en enslig gård i mörkaste Småland. Det är upplagt för en sista desperat kraftmätning mellan de två ärkefienderna, en sammandrabbning som hotar att få ödesdigra konsekvenser inte bara för de två männen själva utan för ett stort antal människor i deras omgivning - mer eller mindre oskyldiga.
 

OMDÖME:
Nja, jag vet inte riktigt. Det är spännande som vanligt och psykopatin blir bara mer och mer utstuderad. Författarna måste ha gjort sin beskärda del av efterforskning i ämnet för att få Silfverbielke så vidrig som han är. De låter läsaren bli den allseende berättaren som vet precis vilket monster han är, samtidigt som den skriftliga allmänheten bara ser en charmig snygging att hoppa i säng med. Trots sin makabra personlighet går det inte att komma ifrån att han som karaktär är väldigt intressant.
 
Men allting blir i denna del lite utdraget. Eftersom det är en fortsättning på boken innan känner jag att man kunde ha skippat mycket utfyllnad och istället slagit ihop både ”Återvändaren” och ”Uppgörelsen”. Nu blir det lite tradigt och jag väntar mest på att författarna ska komma till saken. När slutet väl kommer händer det också lite för snabbt. Sedan blir jag bara mer och mer frustrerad på Anna Nordin. Jag vet aldrig var jag har henne och hon tycks aldrig kunna bestämma sig över någonting, varken vilka val hon ska göra, vad hon egentligen tycker om sin bror, eller vem hon är som person. Om jag inte var så frustrerad skulle jag tycka synd om henne.
 
Så nej, denna del i serien tappar några poäng gentemot sina företrädare. Det är fortfarande bra men jag hoppas att efterföljande böcker ska kunna plocka upp stafettpinnen och lyfta historien till sitt rätta intresse igen. För just nu börjar jag ärligt talat trötta lite på Silfverbielke.
 
 
 
 
Till top