BLANDAT BLOD

 
Författare: Katarina Mazetti
Antal sidor: 244
Första stycket: ”Säbjörn hette en man som bodde med husfolk och trälar i en förfallen gård på Möckelön, österut vid kusten i det land som man kallar Blecinga. Kanske har det kallats så på grund av det stilla bleke som ofta råder över vattnet mellan de många öarna längs kusten, men särskilt stillsamma var trakterna inte vid den tid det nu ska berättas om. Många skepp for här förbi eller lade till i skyddande vikar i lä av öarna. En del med ärligt uppsåt och båten full av varor. Andra dök upp om natten för att plundra och röva, och var de kom ifrån fick man inte alltid veta innan deras huggyxor talade.”

HANDLING:
En bitande kall vinternatt försvinner Alfdis utan förklaring. Stormen tjuter runt knuten när hon stänger dörren bakom sig. Kvar hemma på gården på Möckelön väntar maken Säbjörn och de två små sönerna, Svarte och Kåre. Alfdis är som uppslukad av jorden och ingen vet vart hon har tagit vägen. Mysteriet med moderns försvinnande vilar som en förbannelse över gården.

Bröderna växer upp med sin far, som ägnar sitt liv åt skeppsbyggandets konst, och mostern Arnlög, en beryktad völva som kan tala med fåglar. Bröderna har svårt att hålla sams och har båda oro i sinnet. De söker äventyret och lockas av plundringståg och handelsfärder över haven. Den äldste brodern Svarte riktar sina blickar mot rusernas rike i öst.

På en marknad i Könugård möter Svarte den vackra sidenhandlardottern Milka. Hon och hennes bror är utblottade och ser ingen annan utväg än att följa de resliga handelsmännen tillbaka till Norden. Vad framtiden har i sitt sköte kan hon inte i sin vildaste fantasi föreställa sig.


OMDÖME:
Det här var en helt okej bok. Det är den första i en serie som heter ”Släkten” där kända, kvinnliga författare tar stafettpinnen från varandra för att bygga vidare på en historia som sträcker sig ända från vikingatiden fram till våra dagar. Och det är något visst med just vikingatiden - det mystiska, mörka, hemlighetsfulla - och Mazetti gör ett bra jobb med att få fram en spännande handling med just detta i bakgrunden. Det jag läser känns väldigt trovärdigt och det märks att författaren gjort efterforskningar i ämnet.
 
I slutändan tycker jag dock allting blir lite för kortfattat. Det känns på ett sätt som en halv historia. Karaktärerna är väldigt platta och ytliga, med undantag för Säbjörn som jag känner att jag lär känna aningen bättre. Och trots några riktigt genomtänkta och slagkraftiga intriger tar historien aldrig riktigt fart. Jag blir inte berörd, och lämnar berättelsen lika likgiltig som jag påbörjade den. Jag ser fortfarande fram emot att läsa resterande böcker i serien ”Släkten”, men trots att ”Blandat blod” var en bra bok har jag en känsla av att den inte kommer vara min favorit i linjen.
 
 
 
 
0 kommentarer