OCH SEN VAR HON BORTA

 

Författare: Lisa Jewell

Antal sidor: 314

Första stycket: ”Månaderna innan hon försvann var de bästa i hennes liv. På riktigt. Oslagbara. Varje ögonblick var en gåva som sa: Se på mig, ännu en perfekt stund, kan du fatta hur underbar jag är? Fjärilar i magen varje morgon. Mascarasvarta fransar och ett hjärta som slog fortare och fortare medan hon närmade sig skolgrindarna. Sprudlande glädje när hon fick syn på honom. Skolan kändes inte längre som en bur, utan som surrande, strålkastarbelysta kulisser i en kärleksfilm där hon spelade huvudrollen.”

HANDLING:

Ena stunden var hon där. Och sen var hon borta. 

För tio år sedan slogs Laurels liv i spillror. Hennes femtonåriga dotter Ellie försvann spårlöst och hittades aldrig. Laurel har aldrig givit upp hoppet på att hitta Ellie, men när hon en dag träffar en karismatisk man blir hon handlöst förälskad. När hon därefter träffar mannens nioåriga dotter, hoppar Laurels hjärta över ett slag. 
Den lilla flickan är nämligen oroväckande lik Laurels sedan länge försvunna dotter. 

Vad hände egentligen med femtonåriga? Finns hon fortfarande kvar i livet? 

 

OMDÖME:

Jag har tidigare läst mycket av Jewell. ”Fågelburen” och ”Flickorna i parken” som lutade mer åt relationsromaner, till ”Jag fann dig” och nu ”Och sen var hon borta” som har övergått till renodlad thriller. Jag tycker hon gör genren rättvisa, men föredrar nog ändå hennes tidigare romaner bättre. Det är definitivt spännande och trots att handlingen inte är helt nyskapande är den ändå snyggt skriven. Språket är engagerande och alla cliff hangers är slagkraftiga. Jag får lite samma känsla som i ”Någonstans nära lyckan” av Anna McPartlin och ett riktigt starkt slut är vad som håller historien samman. Som sagt så gör Jewell thriller-genren bra, dock köper jag inte allt.

Det blir stundtals lite för fantastiskt, sammanträffanden som verkar lite för ologiska och pusselbitar som passar lite för bra ihop. Trovärdigheten, framför allt i dialogen, sviktar lite ibland och har en förmåga att till och med låta aningen töntig. Det är inte överväldigande på något sätt, men blir ändå ett litet störningsmoment i läsningen. Jag uppskattade fortfarande romanen men anser att Jewell ändå gör sig bäst i sitt skrivande när hon fokuserar på relationer, psykologi och, helt enkelt, människor. Hennes relationsromaner med den stora insikten i människors psyke och liv har definitivt lämnat ett större intryck på mig än vad hennes thrillers har gjort, framför allt ”Fågelburen”. Så för att sammanfatta: en riktigt bra bok, men ska man läsa någonting av Lisa Jewell så rekommenderar jag hennes tidigare alster.

 

 

 

 

 

0 kommentarer