BARA BÖCKER! - KALLMYREN

KALLMYREN

31 December 2023 • 12:14 • Bokrecensioner, Deckare, Thriller • Permalink • 0

FÖRFATTARE: Liza Marklund

ANTAL SIDOR: 370

FÖRSTA STYCKET: ”Det var ljudet av insekterna som vägledde räddningsteamet, det dova ljudet av suset av tusentals blodsugande flygfän. Insektsnätet som hade täckt bädden när barnet placerades på plasten hade blåst iväg. Filten hon var insvept i hade hamnat utanför, sockan på högra foten glidit av. Myggor, bromsar, blinningar, knott och svidon hade alla uppfattat möjligheten som spädbarnet utgjorde och gått till gemensamt och obönhörligt angrepp. Det lilla ansiktet var uppsvullet till oigenkännlighet, sårigt och blårött, ögonen igenmurade. Båda händerna och den bara foten var tjocka som klubbor. Myror kröp in och ut ur hennes mun. Hon hade för länge sedan slutat skrika.”

HANDLING:

I augusti 1990 gick Wiking Stormbergs fru Helena ner sig i Kallmyren och drunknade. Kvar vid myrkanten låg deras baby, halvdöd av insektsbett. Helenas kropp återfanns aldrig. Hon hördes aldrig mera av. Wiking kom aldrig över förlusten av hustrun. Åren gick, decennierna. Han kom att leva för sina barn och sitt arbete som polischef i Stenträsk. Men så en fredagseftermiddag landar ett brev i brevlådan hemma hos Markus, Wikings och Helenas numera vuxne son.

Ett hot, eller kanske en varning, skrivet med Helenas handstil och undertecknat med hennes signatur: stjärnan som ser ut som ärret på hennes mage. Wiking måste ställa sig frågan om han börjar bli galen, om han ser spöken eller om någon utomstående kraft hotar honom och hans familj.

OMDÖME:

”Polcirkeln” var min första upplevelse av Marklund och den satte verkligen tonen för framtida förväntningar. ”Kallmyren” når inte riktigt upp i samma standard, men jag är inte på något sätt besviken. Det är en fristående fortsättning men jag tycker definitivt att man börde läsa de i rätt ordning. Det är fortsatt ett språk som fångar in, som omsveper och griper tag. En mörk ton som sätts redan i det första stycket, men trots mörker är det aldrig becksvart, snarare mörkblått, ett slags skimmer som ständigt ligger mellan raderna och bidrar till den spänning som håller handlingen levande. Jag skulle vilja säga att det påminner lite om serien om Teresa Battaglia, där mörkret blir som en del av själva handlingen.

Kanske spårar det ur bara en aning mot slutet och någonstans tror jag att jag hade förväntat mig en annan typ av uppgörelse. Jag tycker inte riktigt att slutet matchar själva känslan för den här serien. Det är dock bara en liten pik på en annars stark serie, och trots att jag hade förväntat mig ett annat slut så är det slut som finns i alla fall välskrivet. Det ska bli väldigt spännande att läsa den sista och avslutande delen i denna trilogi.